POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Roger Lord publicerad 27 maj 2006 kl. 14.45:

Åsikter som tystas

Mina favoritkolumnister har under senare tid varit EvaEmma Andersson och Anna Ekelund. Nu är det roliga slut. De har kickats från Aftonbladet.
Förmodligen har Anna och EvaEmma drabbats av samma öde som Anette Kullenberg en gång gjorde. Några borgarflickor med tillräckligt stort inflytande har förfasat sig över dem.

EvaEmma Andersson besökte under valborg studentstaden Lund varifrån hon till min förtjusning rapporterade:

"Mitt besök vid det anrika skånska lärosätet var tyvärr inte alls särskilt angenämt, och trots att jag vet att det i vanlig ordning kan tyckas att jag ägnar mig åt godtyckliga generaliseringar, vill jag gärna ha sagt att den typiska Lundastudenten är en vidrig person. /…/ Då och då skrattas det rått åt ett skämt om den obildade arbetarklassen, vilken enligt dem som i framtiden ska ikläda sig läkarrockar och juristkostymer består av lata idioter som har gjort otaktiska val i livet."

Så skriver bara någon med rötterna i rätt mylla, inga fjompiga omskrivningar utan rakt på sak. För en närsynt äldre herre med italiensk stråhatt känns det lite ungdomligt och angenämt att ha samma inställning om sakernas tillstånd som en ung tjej, det ska erkännas.

Och jag nickade instämmande när EvaEmma skrev:

"Jag vägrar demonstrativt att gå ur vägen när jag möter flera lattemorsor i bredd på trottoaren, /… / och vänjer mig alltmer vid tanken på att jag är en person med attitydproblem."

Efter en sådan salva önskar man att det fanns fler EvaEmmor i den offentliga debatten, inte färre.

Anna Ekelund svingar också viltsint, men på det där sättet man kan finna hos folk som tror på att allt kan sägas och intet förtigas. Hon följer alltså en god svensk tradition från August Strindberg till Peter Birro. Orden brinner när hon skriver:

"Härmed vill jag högtidligt be alla mina låtsasvänner att dra åt helvete. Försvinn! Sluta ringa mig. Hitta någon annan att leka med, någon som har för vana att smeka med ena handen och slå med den andra. Jag började veckan med att bokstavligen pissa på er genom att tappa mobiltelefonen i toaletten och därigenom radera alla nummer utom de fyra sista, och viktigaste.
Må tänderna ruttna i munnen på dem som kallat sig mina vänner utan att mena det eller visa det när det krävts. Eller de som blixtsnabbt talat illa om mig så fort jag lämnat rummet."

Detta är uppmuntrande läsning, bra för blodcirkulation och förlänger säkert livet. Varför skriver jag nu om detta?

Pressen lever stort på oss ritualläsare. Att sluta läsa en tidning kan vara lika svårt som att sluta röka. Människan är ett vanedjur. Vi som måste bläddra genom morgontidningen till frukost och kvällstidningen som avkoppling efter jobbet är säkra kort.

Visserligen har jag sedan länge varit skild från Expressen, men fortsatt köpa Aftonbladet. Utan att för den skull ursäkta ett dåligt beteende har det varit kultursidan och kolumnisterna som varit avgörande. Men mest har nog vanan gjort sitt.

Jag har följt tidningens intellektuella förfall, dess fokus på allehanda trams. Många gånger har jag suckande lagt den från mig och tänkt att nu slösar jag inte åtta spänn en gång till på skiten. Jag kan få det som intresserar mig gratis på nätet. Men så är det förstås det där att ligga i soffan och läsa.

Anna Ekelund och EvaEmma Andersson har nu alltså deporterats från Aftonbladet. Annette Kullenberg försvann därifrån när hon skrev om kungabarnens alkoholvanor. A & E har angripit Lunds akademiska elit och feminismen. Sånt duger inte.

Anna Ekelund avslutar sin karriär på tidningen med att skriva:

"Skulle någon sakna mig alltför mycket får ni mejlbomba min chef, hungerstrejka utanför Globen, vägra köpa tidningen eller tipsa mig om en ännu mer gnistrande plats i solen."

Äntligen, jublar jag. Äntligen.

Så tack och ajö, Aftonbladet. Nu är det slut. Men jag varnar er. Upplagan kommer att sjunka. Nu lämnar de sista trogna pråmen. Tack för den triggern, Anna!