Skriv idag om: Svenska Imamers råd till kvinnor | Reinfeldts uttalande om etniska svenskar | Mladic i rätten Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Pia Isaksson
publicerad 1 feb kl. 06.00:
Foto: flickr/aikijuanma (BY CC 2.0)
Äventyr i underjorden
Efter en stund kom en man och satte sig mitt emot på bänkens ytterkant. Han hade långa ben som han vek ut framför sig. Jag tittade i smyg och tänkte att han såg ju bra ut.
Häromdagen på tunnelbanevagnen satte jag mig, som vanligt med en bok under armen, till rätta för att fortsätta läsa den spännande deckaren. Det var ganska lite folk i vagnen och ingen satt ännu där jag satt.
Efter en stund, kom en man och satte sig mitt emot på bänkens ytterkant. Han hade långa ben som han vek ut framför sig. Jag tittade i smyg och tänkte att han såg ju bra ut. Mörka kläder och liten mustasch. Han hade en stor glättad, godispåse i handen; saltlakrits, det såg man på den färgglada texten. Plötsligt stack han in handen i munnen och grävde ovanför tandraden. Han tog upp en liten påse ur fickan och stoppade det han grävt fram ur munnen i påsen. Jag förmodade att det var snus.
Ni kanske undrar varför jag tittade, men när man sitter och läser och hela tiden ser rörelser över bokkanten, så är det lätt att titta till. Jag fortsatte att läsa min bok, emedan mannen öppnade sin godispåse. Det var som sagt en påse av den större modellen och mannen började ta för sig av lakritsen, sådana där korta, svarta lakritsstänger eller bitar. Min snygge medresenär stoppade i sig den ena svarta lakritsbiten efter den andra i ett jämnt flöde. Han hann knappt tugga klart en bit, förrän nästa åkte in i munnen.
Då började jag känna att han kanske inte var så snygg som jag tyckt från början, och när den sista godisbiten hade lämnat påsen kände jag att jag ville byta plats, för det var något maniskt över mannen med de långa benen framför sig, som stängde vägen mellan sätena. Han vek ihop den stora påsen prydligt och studerade den noggrant. Jag tittade på honom i smyg och började förbereda mig på att byta plats i vagnen. Han hade alltså käkat upp en hel påse lakritsbitar på nolltid!
Plötsligt drog han upp benen, tog upp sin mobil ur fickan och började trycka på den. Jag andades ut. Ett beteende som jag kände igen och som inte krävde några yviga gester. Men - jag steg upp och satte mig på en annan plats i vagnen, där jag kunde läsa några meningar ostört och lugna ner mina känslor, innan jag gick av.
Nu för tiden tänker jag ofta på att jag måste vara beredd att flytta mig i tunnelbanevagnen, ibland flera gånger, för att få lite lugn och ro på resan. Det kan bero på olika saker, som att någon sitter och pratar jättehögt i mobilen hela resan eller att ett barn skriker ihållande och föräldrarna bryr sig inte. Ja, det finns så mycket som kan hända i en tunnelbanevagn.
För någon dag sedan skulle jag åka till stan, vilket jag ofta gör, och in i vagnen kommer en mamma och hennes två barn och sätter sig mitt emot mig. De är snälla barn, en pojke och en flicka. Mamman tar upp tuggummi och bjuder barnen, som tackar och tar emot. Jag slår som vanligt upp min bok. Plötsligt tar mamman upp en liten tub ur väskan. Hon sprutar ett par klickar creme i sina händer och börjar smörja in händerna. Det plaskar och slaskar lite av cremenm och hon vrider och vänder och smörjer in sina händer väldigt noggrant.
Över min bokkant ser jag hennes händer vridas runt utan uppehåll, väldigt noggrant masserande fingrar och nagelband. Sonen sitter lite framåtlutad på sina fingrar, som han stuckit under rumpan. Han ser något spänd och nervös ut. Mamman fortsätter att massera sina händer och jag ser att hennes naglar är långa och fantasifullt målade. Händerna rör sig runt och omkring en lång, lång stund. Så kommer jag ihåg mig och längtar efter att läsa lite i min bok, så jag stiger upp från sätet, lagom till att tåget ska stanna och går bortåt i vagnen, hittar ett ledigt säte och hoppas, att det ska gå bra på den fortsatta resan in mot stan.
Jag känner för att meditera en stund och sluter ögonen, när jag hör ett svagt "hej" i ena örat. Minuten efter drar en violinist igång sin repertoar precis framför mig. Jag tänker att jösses, han spelar ju väldigt bra! Jag hade kunnat tänka mig att ge en peng för musiken, men förvånar mig själv med att fortsätta blunda, sjunka in i mig själv. Jag blinkade inte ens till när han började spela! Då har man nerverna bra under kontroll, tänker jag så här efteråt.
Jag undrar vad mitt nästa tunnelbaneäventyr kommer att bli? Jag har ju kommit på det där med att lite fint byta plats i vagnen, så det kommer nog att lösa sig. Jag älskar att läsa på tunnelbanan, lika mycket som andra hittar på olika sysselsättningar för att fördriva sin resa i underjorden.
Pia Isaksson, Konstnär, arbetar med barn och ungdom, intresserad av samhällsfrågor
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
