Idag är det på dagen två år sedan mamma ringde och med grötig röst förklarade att något var galet. Att du min älskade lilla syster inte alls mådde bra. Jag hade inte tagit hennes oro på allvar innan, du vet hur mamma är. Hon bekymrar sig så ofta i onödan och till en början lät jag henne hållas. Jag tänkte att det säkert skulle gå över och att du med största sannolikhet bara gick igenom en period av tonårstrots. Men den där augustidagen för två år gick det upp för mig att något inte stod rätt till.
Du hade varit på träningsläger under sommaren och du hade rasat ännu mer i vikt. Jag åkte hem för att försöka prata med dig, men du var bara arg och sur. Du bad irriterat om att bli lämnad ifred och i rena förvirringen gick jag med på det. Din spröda kropp darrade av ilska och din tunna arm smällde hårt igen dörren till ditt rum. Jag stod bestört kvar på andra sidan och övervägde att knacka på en gång till. Men jag vågade mig aldrig mer tillbaka. Jag vek undan istället för att tjata på dig. Jag vek åt sidan istället för att kämpa.
Du anar inte hur många gånger jag har ångrat mig sedan dess. Det gjorde ont så ända in i benmärgen att se dig må dåligt. Det skar i hjärtat att iaktta hur du successivt förtvinade och tynade bort. Jag kände mig oerhört maktlös och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var så rädd och så orolig.
När du var liten skrattade du ofta, du hade söta små smilgropar i kinderna som dök upp varenda gång du log. Ditt tjocka självlockiga hår glänste och dina bruna ögon glittrade av livsglädje. Du var aktiv och bekymmersfri. Visserligen lite mörkrädd men vad gjorde det när du kunde sova hos mig på nätterna. Så snart mamma och pappa hade släckt lampan smög du över på mitt rum, vi viskade hemlisar och läste böcker under täcket i skenet från min röda ficklampa. Vi var världens bästa vänner och världens bästa systrar.
När du blev sjuk slutade vi prata med varandra. Vi tappade kontakten helt. Mitt sätt att bearbeta din anorexi var att begrava mig i skolarbete och jobb. När det var som värst för dig hade jag två heltidsarbeten plus mina studier. Jag stoppade huvudet i sanden som en struts och hoppades att problemen skulle försvinna av sig själv. Dessutom hade jag ju också varit inne i den onda cirkeln med konståkningens förvridna öst-statsideal. Om än inte i närheten av lika djupt som dig. Det visste du, men när vi träffades låtsades jag som ingenting. Jag vågade inte föra ett samtal om din ätstörning. Jag var rädd att du inte skulle ta mig på allvar, att du kanske hade hört mig diskutera bantningstips med de andra konståkningstjejerna på träningarna. Värst av allt var ändå att jag visste att jag inte skulle räcka till. Vetskapen om att jag inte längre kunde hjälpa dig var mig övermäktig. Det var inte längre som när du var liten. Då allt blev bättre när jag erbjöd dig att sova i min säng och läsa i mina Kitty-böcker.
Om du bara förstod hur arg jag var när du inte fick hjälp från sjukhuset och hur många behandlingshem för ätstörningar jag kollade upp. Även fast jag aldrig sa något till dig så fanns du i mina tankar dag som natt. Ingen klinik kunde göra något eftersom du just fyllt 18 år. Du var för gammal och du var tvungen att be om hjälp på egen hand för att de skulle gå med på att skriva in dig. Jag förbannade systemet men kunde ingenting göra för att förändra det. Det var som det var, du befann dig i en återvändsgränd och jag teg.
Eftersom vi aldrig pratat med varandra ordentligt på snart två år så vet jag inte vad det är som fått dig att vända och sakta börja gå tillbaka. Kanske har du insett själv, kanske var det någon annan som vågade prata med dig. Vad jag däremot vet är att jag är evigt tacksam för att du bestämt dig för att börja leva igen.
Jag är så oerhört ledsen att jag inte var ett bättre stöd. Det jag lärt mig av detta är att hur jobbigt det än må vara att ta itu med problemet, hur ont än vetskapen om att vara otillräcklig och inte kunna hjälpa till än kan upplevas - så känns det tusen gånger värre att inte vara delaktig alls. Jag önskar att jag kunde få säga det till alla andra vars syskon lider av samma sjukdom som du gjorde och tillika fortfarande gör. Att jag kunde få förklara för dem hur viktigt det är att de griper in och lägger sig i så snart de bara kan. Det spelar ingen roll om man inte själv sköter sin kosthållning exemplariskt, om man inte kan något om sjukdomsförloppet eller vet exakt vad man ska säga. Det viktigaste är att visa att man bryr sig. Det visade inte jag och det ångrar jag djupt.
Du hade aldrig klandrat mig om jag hade slitit upp dörren igen den där kvällen i augusti. Om jag hade pratat dig till leda och istället för att vika undan hade förklarat hur ont det gjorde att se dig späka din redan avmagrade kropp. Kanske hade du ilsknat till i stridens hetta men i efterhand hade du säkert inte varit så besviken på mig som jag upplever att du är idag.
Jag var feg. Förlåt mig om du någonsin kan.
Frida Berglund, storasyster
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
