Jag läser en av rikets större morgontidningar. Ganska grundligt om jag får säga det själv. Tidningsfria dagar - som gudskelov inte är så särskilt många - känns en stigande oro i kroppen efter morgonkaffet. Jag söker bot för tidningsabstinensen i gårdagens tidning eller, vid svårare abstinens, även bokhyllorna. Då familjen samlat böcker och även lämnat några till trycket sedan medio av 1960-talet så är antalet hyllmeter numera betydande. Den som frågar om jag läst allt detta får svaret: "Det är ett utmärkt K-värde i böcker. Som kompenserar bristfällig isolering i 50-talskåken. Men somligt i hyllorna värmer nog även själen..."
Detta om detta, som flickan sa. Jag sitter egentligen här och babblar dig i ögat för att göra mig lustig över en ny märklig mattrend, inälvsmat från gamla, dåliga tider. Eller är cirkeln sluten? Tillbaka till barkbrödet i de kristider vi både ser i backspegeln och anar som mörka moln i nära framtid.
Jag slår upp tidningens recension av en ny restaurang. Jag förbluffas av ordval och märkliga rätter. En falukorvsätares haka faller mot bröstet när han citerar dessa rader: "...frästa gristarmar under ett massivt täcke av rostad röd chili (222 kr). Hundvänner är i regel bekanta med kokt komage, vomm, som proteinkälla i vovvars matskålar. Till denna rätt har kocken sökt sig till nästa del som sysslar med att ta hand om det vi äter. För den borne falurings-ätaren torde den lätta latrintonen i eftersmaken bromsa entusiasmen en aning. Det är en lite instängd tarmton som oundvikligen påminner om råvarans ordinarie verksamhet".
Latrin? Äta skit? (Min, och sättarens, fråga.) Jag citerar vidare: "Om man uppskattar denna aromatiska rättframhet så levererar detta uppskurna tarmpaket dessutom en läcker bitighet..."
Vidare: "Kökschefen levererar en prisvärd (28 kr) förrättsassiett av kluvna ankskallar, bruna av sojabad. Detta är social mat - mycket att prata om medan man petar fram de minimala köttresterna från ankskallen. Inte speciellt gott men estetiskt minnesvärt..."
Man kan inte annat än smila och småle en smula åt skildringen av vad som måste utstås i stadens trendiga krogliv. Att lida pin för att vara fin. Min äldste förfader Filemon föreslår ett besök på Restaurang Rotmosen för att avnjuta deras möra fläsklägg. Äta skit? Nej, pytt. I panna.
Lennart Lundwall, Gammal men inte äldst
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
