Jag brukar säga till människor att jag uppskattar ärlighet, för oftast känner personer på sig om något är fel. Jag får i alla fall en molande känsla i magen som inte stämmer överens med det som personen verbalt förmedlar. Säkerligen har jag på grund av min historia en förmåga att lätt läsa av människor, vilket oftast är en fördel men inte alltid. Ibland hade det varit skönare att inte vara så "genomsläpplig", men man vänjer sig vid allt.
Jag uppskattar i alla fall när människor är ärliga för även om ärligheten gör mig ledsen är den sorgen lättare att komma över än sorgen över att någon ljugit/undanhållit något för mig.
När jag pratar om ärlighet handlar det om att jag uttrycker hur jag känner om jag tycker något är tokigt. Jag försöker utgå från mig själv och hur jag uppfattar situationen, och bollar sedan över det till personen det berör. Personen blir, tror jag, inte synligt eller osynligt attackerad utan "problemet" lägger jag på mig själv.
Jag hamnade för några veckor sedan i en diskussion med en människa jag känner väl. Den personen var arg på en del folk, däribland mig, och visade öppet sin ilska i ett brev adresserat till alla inblandade. För att de andra inte skulle få ilskan ritad mot sig tog jag på mig skulden eftersom jag hade kommit med en idé som helt missuppfattades av den personen. Den personen blev väldigt arg på mig och blev helt plötsligt "ärlig" och sa vad den personen tyckte om mig. Personen i fråga har en lite brokig psykisk bakgrund och de andra inblandade tyckte att personen överreagerade. I vilket fall som helst respekterade jag den personens känslor för alla har vi olika syn och infallsvinklar på det vi tycker är den ultimata sanningen.
I förlängningen slutade breven med personangrepp och jag avslutade dialogen med att skriva "det är en sak att vara ärlig, en helt annan att gå på personangrepp". Det fanns ingen förståelse för detta uttalandet utan ärlighet tycktes utgå från rättigheten att säga det man vill i stunden. Är det inte viktigt att vara medveten om att det finns en mottagare? Kanske ska man begrunda konsekvensen till ärligheten innan man uttalar den. Är min känsla av ärlighet det samma som att trycka ner en annan person? Det är det samma som när vi skriver kommentarer på sourze; Vi har inte bilden av en mottagare (oftast inte) men ändock finns det en, vilket är viktigt att vi inte glömmer. Det är när vi glömmer det som slagen under bältet sätter in.
Jag tycker ärlighet är viktigt. För utan den kan vi som personer inte förändra ett beteende som blivit en dålig vana. Att gå till personangrepp går man ett steg längre och klankar ner på en människas grundläggande drag utifrån ens egen subjektiva synvinkel som kanske bara är ens egen sanning.
Realityshowernas nakna ärlighet som är till för att fängsla åskådaren är något vi alla måste lära oss att förhålla oss till, inte ta till oss. I evolutionen är vi kanske inte på väg att bli mer lyhörda utan mer primitiva?
Birgitta Stiefler, En fundersam, livsglad tjej.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
