 |
MEDIA
Artikel
av Embla Petrovski
publicerad 30 aug 2011 kl. 10.09:
Ärlighet = Bullshit / Integritet = Behagligt
"'Hej, jag heter Embla och jag är förmodligen bipolär, har utmattningssyndrom, ligger på psyket för benzoavgiftning och är allmänt trött på min karl efter 14 år ihop.' Så, där har ni den bittra sanningen. Var det jobbigt att mottaga den informationen?"
I och med att jag studerar till studie- och yrkesvägledare har jag läst mycket arbetsansökningar de senaste tre åren. Och i, i princip, majoriteten, till över 90 procent nämns ärlighet inom arbetsgruppen som en viktig egenskap hos den sökande.
Nu är det så att jag själv, som individ, är en öppen bok och har så varit enda sedan barnsben. Jag har aldrig förstått poängen med att undanhålla viss information, bygga upp en fasad eller till och med ljuga. Jag är ju den jag är och det står jag för. Och som människa har jag både bra och dåliga dagar. Fina och mindre fina egenskaper. Likt ALLA andra!
Detta märker man dock väldigt tydligt på Facebook. Att vara allt för öppen är icke okej, man skall spela det där falska spelet om att man är så lycklig och perfekt jämt och ständigt.
Jag och några få till är dock inte med på det tåget på statusuppläggen på Facebook (jag har drygt 250 vänner), vi skriver ärligt. Vi svarar ärligt när någon frågar hur vi mår. Helt plötsligt blir man ansedd som mysko bara för att man inte ler, lägger huvudet på snedden och blåljuger människan rakt upp i ansiktet. Nej tack, det klarar jag mig utan! Sluta fråga om du inte orkar lyssna på ett ärligt svar.
I psykets cafeteria idag fick mannen min och jag en lugn stund tillsammans att samtala. Vi har mycket att prata om just nu, om man säger så, och det finns ju en anledning till varför jag är så pass sjuk att jag ligger inne över tre veckor på psykets akutavdelning.
Han undrade vad jag hade skrivit på Facebook för han hade fått förfrågningar av vänner. Han vägrade dock att berätta vem och exakt vad som hade stört dem, men han ville själv gärna få information från mig om vad jag skrev och till vem och så vidare... Han undrade även om jag lade in bilder. Det är väl för fan självklart att jag lägger in bilder. Det är ju dagens sätt att socialisera på, och än bättre när man är utmattad och inte orkar träffas live.
Jag blev alldeles upprörd. Vad spelar det för roll vad jag skriver? Jag F-Ö-R-S-T-Å-R inte!!!
Jag är en vuxen individ. Född som en öppen bok, hatar samhällets försköning av verklighetens helvete och är allmänt trött på alla "perfektionister", som bara lägger upp statusar om hur bra de mår, hur mycket de tränar, hur pedagogiska de är mot sina barn, all rättvismärkt mat de lagar och så vidare.
För allt är en enda stor lögn! Och jag vägrar att vara en del av den lögnen.
Därför säger jag "Hej, jag heter Embla och jag är förmodligen bipolär, har utmattningssyndrom, ligger på psyket för benzoavgiftning och är allmänt trött på min karl efter 14 år ihop."
Så, där har ni den bittra sanningen. Var det jobbigt att mottaga den informationen? Är jag patetisk?
Som tur är har jag så pass många vänner som svarar mig "Välkommen in i klubben Embla" - men tydligen inte många nog.
En del av "problemet" hänger kanske ihop med mina bloggar där jag öppnar mig extremt mycket. Jag har valt att visa dem för min man, för jag vill att han skall läsa och bry sig, men han vägrar. Han har way much more integritet än mig och därmed nämner jag honom inte vid namn, men det är tyvärr (för hans del) det längsta jag kan gå för att kompromissa. Jag har ett behov av att vara öppen både utåt och inåt, och det är nog så min mottaglighet mot andevärlden kommer in och till tals?
Tillbaka till där jag påbörjade inlägget: Vad menar rekryterarna på personalkontoren runt om i världen egentligen? Vill de verkligen ha egenskapen "ärlighet" hos sin anställd eller blir den enbart ett jobbigt inslag i den "perfekta" strukturen på arbetsplatsen? De vill ju samtidigt gärna att man skall anpassa sig och integreras i företagets kultur, bli en av dem. Går det alltid att kombinera dessa två?
Jag avslutar med det absolut vackraste som någonsin har skrivits:
"Det viktigaste är inte det som sker utanpå. Det viktigaste är det som sker inne i människans hjärta. Vi rör oss i en otrygg och mycket farlig värld. Det farligaste man kan göra i denna världen är att visa sina känslor. Man får aldrig förlora ansiktet, man skall vara kvick, le, säga de rätta orden, uppträda som på scenen. Det är i den eleganta, kalla världen vi lever. Det allra farligaste är att gråta äkta tårar - falska tårar är klädsammare."
//Bergman 1973
|
