 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Ann Johansson
publicerad 14 nov 2006 kl. 14.26:
Är vi verkligen helt maktlösa?
Alla pratar om bristen på inflytande men hur många försöker ens att påverka och hur många väntar fortfarande på frälsaren?
Alltför många år av tillrättalagd välfärd har gjort svensken till ett trögdjur. Ingenting kan man själv, ingenting vet man själv, utan man sitter där och bligar och väntar på att "dom som har hand om ett" ska göra något åt allt som man tycker är så förbaskat fel och orättvist. Eget engagemang är inte att tänka på. Skulle jag? Säger man med skrovlig röst, skulle jag som är så trött och utmattad och faktiskt helt slut, göra något själv? O, hemska tanke!
Vem som helst, vilken liten pytteorganisation som helst skulle kunna gå in i det här landet och ta över och vi skulle allihop bara sitta och gapa och tänka att: Ja, ja så här taskigt är det, här görs det militärkupper utan att man har haft uppe det i samverkansmötet, just snyggt fack man har som inte kan fixa någonting.
För några år sedan skrev arbetsgivare och fack över hela landet på diverse samverkansavtal. Tanken var att besluten skulle komma närmare dem det berörde, alltså de anställda. Jojo, det blev väl alla tiders. Aldrig tidigare har det väl gnölats så mycket om hur lite inflytande man har, som nu. Ingen är nöjd, alla går i väggen och långtidssjukskrivningarna bara ökar. Och vem beror det på? Ja inte på arbetsgivarna, de har aldrig varit särskilt intresserade av att förhandla fram lösningar och facken - ja, de jobbar väl fortfarande häcken av sig, men de som skulle ta makten över sin egen arbetsvardag, de hade inget som helst intresse visade det sig. De ville fortfarande ha någon att hänga i kjolarna, någon som stred för dem och led för dem.
Och varför blev det så här? Sverige har varit ett fantastiskt land på att tillgodose alla möjliga behov, men det har varit odugligt i att träna människor i självständighet och nu har vi kommit till den punkt när knappast någon kan yttra en åsikt utan att denna direkt följs av orden: ".eller - jag vet inte".
Bedrövligt är det, rent bedrövligt, för var och en som abdikerar från sitt personliga ansvar är också delaktig i nedmonteringen av demokratin.
Det finns ingen längre som "har hand om det". Det är upp till oss nu, det är upp till var och en att fundera över vad man personligen kan göra för att saker och ting ska bli bättre. Veklagan hjälper inte, orkeslöshet är ingen ursäkt och likgiltighet är ett signum för parasiter.
Och självklart kan man skylla på makthavarna, men då får man också vara klar över att ingen sådan har mer makt än vad vi låter dem ha. De är vanliga människor, de kan påverkas och avsättas eller vad vi vill, men bara än så länge. Vi kan mycket snart ha ett samhälle där vi faktiskt inte har några möjligheter alls och det är också upp till oss.
Så, om vi ska fortsätta vara svaga, osäkra och betydelselösa i våra egna och andras ögon, om vi ska fortsätta att vara offer, så tror jag att vi redan har börjat bereda vägen för dem som inte är det och som inte heller drivs av några direkt altruistiska motiv.
|
