 |
SEX & KÄRLEK
Artikel
av Bente Wikman
publicerad 22 jun 2010 kl. 06.00:
Ted och ZingoFoto: Bente Wikman
Är min son kär i sin syster?
"Jag tänker på livet, hur finurligt det är, vad det är som gör att kärlek börjar och tar slut. Det finns nog en mening, men vi får sällan reda på vilken den är."
"Heter din pappa Bertil? I så fall är han ihop med min mamma" skriver Zingotjejen.
"Nej men oj då, en syster i födelsedagspresent. Har jag fler syskon?" undrar Ted. Han har fått mail på sin 24-årsdag via Facebook, från en tjej han inte känner.
"Ja, Grattis! Sex syskon har du fått och jag ska vara din favorit, hehe" svarar Zingo.
Ted kom till världen 1986 efter idoga övningar i fem år. Jag var gift med hans pappa Bertil i sju. I sina tidiga ungdomsår hade Bertil kilat stadigt med Ann ett tag. Det är nog minst 35 år sedan nu. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess så att säga. Ann och Bertil skaffade båda familj på olika håll i olika omgångar. Ann slutade väl aldrig riktigt tänka på och undra hur det hade gått för Bertil.
"Vi är så lika, Zingo och jag" berättar Ted. "Vi gillar Japan, språk, origami och vi har samma musiksmak, båda gillar fantasyfilmer och skräck och samma sorts komedi. Hihi, och att skriva långa mail, vi kan vara vakna hela nätterna och chatta" fortsätter han.
Ted hade börjat fundera på att cykla upp till Norrland från Göteborg för att hälsa på sin pappa i Umeå i sommar, nu började han fundera på hur han skulle kunna få med sig Zingo sista biten från Östersund. Men hon har ingen cykel och är inte heller kanske så sugen på den utmaningen.
Han ler mycket nu för tiden, min grabb. Han är rödsprängd i ögonen och trött, men glad. Han kan inte vara ifrån sin dator några längre stunder. Impulsiva tokiga ungdomar! I natt hade det varit kommers på en auktionssajt på nätet och de hade handlat tågbiljetter från Östersund. "I kväll kommer hon. Hon gick på tåget klockan sex i morse, jag ska hämta henne åtta i kväll på centralen" berättar sonen och ler från öra till öra.
Till sagan hör att Ted aldrig varit vidare förtjust i att skriva och han har så gott som alltid sagt att syskon, det vill han inte ha. Men nu kan man ju misstänka att det inte riktigt är rena sykskonkärlekskänslor det rör sig om här...
Jag kör Ted till tåget på kvällen för att hämta Zingo, en bedårande söt liten tjej på 19 och släpper av dem för att göra stan och äta på restaurang.
"Hur gick det till när din morsa träffade min farsa?"
"Jo, så här var det" berättar Zingo, "vi satt hemma en kväll och tittade på gamla kort. Där var han, din farsa, de hade varit ihop en gång i tiden för länge, länge sedan. Morsan sa att hon tyckte om honom och jo javisst skulle hon vilja prata med honom igen. Vi tjejer började ringa runt till alla med hans namn och det är ganska många. En dag ringde han - din farsa - upp. Vi hade ringt många gånger till honom utan att få svar, han var bortrest på jobb, men så såg han det när han kom hem och ringde. De började prata för ett år sedan och nu bor de ihop."
"Men hur lyckades du hitta mig?" undrade Ted.
"Via Facebook. Jag vet ditt namn, sökte och så lade jag till de som kom upp. Jag såg att det var din födelsedag, så jag frågade mamma när du fyller år och när hon sa 'han fyller år i dag, den 29 april', då visste jag att det var du." Hon ler lurigt. "Men du hade inte den blekaste aning om vem jag var."
Ted skrattar till, "jag kände igen dig och tyckte jag var säker på att du bodde i Göteborg och det var ju då jag föreslog att vi skulle ses på teaterimpro."
"Det hade jag aldrig hörts talats om, men nu vet jag ju att det är teaterimprovisation. Och så började ju vi att prata och nu är jag här."
Två solskenshistorier i samma...
Jag tänker på livet, hur finurligt det är, vad det är som gör att kärlek börjar och tar slut. Det finns nog en mening, men vi får sällan reda på vilken den är.
Zingos mamma och mitt ex var ihop långt innan jag och han träffades. Om de hade fortsatt några år till och fått barnen som nu finns, de tillsammans... Om jag inte hade tagit ut skilsmässa och Zingos mamma likaså hade inte de blivit ett par igen och då hade inte de söta små ungdomarna träffats och nu så sakteliga trevat efter varandras händer i soffan. Nu är dom ju inte syskon i blodsband, det är bara väldigt nära.
Det låter rörigt och det är det ju faktiskt också. Det går inte att komma undan... Tänk vad livet krumbuktar sig ibland!
|
