 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Hesham Bahari
publicerad 3 jul 2011 kl. 06.00:
Är kollektiv frälsning möjlig?
Religioner och ideologier bygger på ett löfte till människan om kollektiv frälsning. Är en sådan möjlig?
Skulle den, om den var möjlig, kunna leda till rättvisa i ett givet samhälle, eller är den bara om en utopi? Är den en virtuell verklighet som bara syftar till att framkalla ett behov för förändring hos mänskliga grupper, och därmed bättre chanser för överlevnad? Är kollektiv upplysning ett program utan ett fungerande system, vilket förklarar varför den aldrig blir till?
Det befintliga system som ser till att skapa överlevnadsstrukturer för mänskliga grupper har sina rötter i naturen. Än så länge ter sig kulturen som ett tunt skinn på verklighetens kropp. Samhällen ömsar skinn med tiden. De byter språk, religiösa uppfattningar, seder och bruk alltefter. Idén om den möjliga rättvisan är kulmen på människans andliga förmåga, men dess applicering hindras av hennes plats i naturen, en begränsning som dikteras av biologisk tillhörighet.
I den islamska medeltida filosofin, som tog vid där grekerna slutade, talas det om två till synes motsatta egenskaper, "khás" mot "Ám", det specifika mot det allmänna. Rötterna för denna klassificering har sitt ursprung i de antika filosofernas empiriska förståelse av mänskliga samhällen som en produkt av naturen, och inte i den långlivade feodala mentalitet som i över tusen år förespråkat elitens rätt mot allmänheten.
Idag har vi förlorat det filosofiska närmandet (empirismens fall), och den feodala mentaliteten har utvecklats till en marknadsmentalitet (merkantilismens uppgång). Våra enskilda livsöden har omgestaltats i den pågående institutionaliseringen av det allmänna livets alla aspekter, inklusive konsten, sexualiteten och döden. Vi befinner oss i ett samhällssystem som bygger på sin förmåga att propagera för de varor och institutioner som det skapar, producerar och organiserar, utan hänsyn till vare sig individer eller kollektiv, en blind maskin där ingen får den rättvisa eller den upplysning som livet strävar efter genom oss.
Problemen i "fattiga" samhällen har mindre att göra med de egna sociala strukturerna och mer med dessa strukturers perifera förhållande gentemot de "rikare" samhällenas förmåga att skapa, behålla och utveckla starka institutioner. En förändring mot rättvisa måste därför först gå genom motorn, hjärtat, den generativa delen i vår tids globala samhälle, innan den kan nå resten av kroppen.
Det globaliserande samhällets centrala delar har dock stora problem. De är fullständigt underställda det militärt-industriella korporativa tänkandet och dess nät. Problemet ter sig därför mindre beroende på en illa definierad religiös identitet än på de rationaliserande delar som utvecklar verktyg för massförstörelse och masshypnos (vapen och medier). Bakslagen på de moraliska, kulturella och ekologiska områdena är en produkt av det pragmatiska och antifilosofiska system som har befäst sig efter två världskrig och ett dussin koloniala företag under förra seklet.
Moraliskt har ingen rätt att tillverka massförstörelsevapen. Kulturellt har ingen rätt att kommersialisera konsten och frånta den dess sakrala roll. Ekologiskt har ingen rätt att bedriva industriidkande enbart för vinstens skull. Därför ska man inte skylla dessa bakslag på periferiska system där religiös identifikation eller sekteristiska subkulturer har haft sin glansperiod under sista delen av det gångna seklet. Detta fråntar dock inte ansvaret från dessa periferiska system. Men att veta vilken del av kroppen sjukdomen har fått fäste i är redan halva boten.
Ytterligare ett problem relaterat till centrat kan hjälpa oss till en bättre diagnostik, nämligen den exaltering som följer med teknokratins och byråkratins otaliga triumfer. Därav empirismens fall, så som den gestaltats för oss särskilt efter den 11 september 2001. "Exaltering" är bara ett annat ord för den pragmatism som präglar den så kallade "vetenskapliga forskningen". Målet är att nå en högre social status och rikedom, sällan är det kopplat till ett genuint behov av materiell eller andlig upptäckt.
Ett av de svåraste hindren till verklig förändring är de institutioner som genererar formell utbildning i stället för en själsbefriande självbildning. Professorskapets fenomen i tredje världen är bara en karikatyr över den allvarligare degradering som det akademiska livet i rikare samhällen har varit utsatt för, nämligen förvandlingen av all akademisk forskning till ett sätt för individen att berika sig på bekostnad av de tre ovannämnda områdena, alltså det moraliska, det kulturella och det ekologiska.
Ett återvändande till "arbetarens" sunda förnuft, vilket visar mer realism än den mentalitet som är satt på klassresa, behövs för att stoppa den pågående avhumaniseringen. Men verkliga "arbetare" är inte många, ordets konnotation till trots. En sann arbetare är mystikern eller filosofen som lär sig särskilja det specifika från det allmänna för att bättre förstå världen och sig själv, men som samtidigt förstår att de är oskiljaktiga och utgör enkelt sagt livets fram- och baksida.
Det specifika har med tiden förvandlats till ett specialiseringsfält, medan det allmänna har misstolkats för att beteckna motsatsen till det specifika. Det "specifika" (mystikerns förstahandskunskap om själen) har blivit det "specialiserade" (expertens andrahandskunskap men vinstbringande kunskaper). Detta skedde på grund av den europeiska renässansen och den resulterande materialistiska kultur som befäste sig i Västeuropa innan den spred sig över stora delar av Eurasien och de nya kontinenterna.
Om den rådande institutionaliseringen är noga med att skilja mellan specifikt och allmänt, så har vi lärt oss delvis tack vare mystiken att dessa egenskaper ingalunda är motsatser utan komplementära kategorier för en bättre holistisk förståelse av världen och vår roll i den. Och även om denna komplementaritet erkänns och används i modern vetenskap så har den föga påverkat det merkantila system som utnyttjar vetenskapliga rön för egen vinning, och utan några skrupler angående den bristande "rättvisan" på jorden.
Har den islamiska civilisationen något att bidra med i detta sakernas tillstånd? Inom den islamska världen finns en oräknelig kraft som inte låter sig kuvas av modernitetens löften. Har vi kanske där en sista chans, när resten av världen har homogeniserats färdigt, för en verklig humanistisk renässans? I sina "Andliga anhalter" eller "Hejdandets bok" upplyser oss mystikern al-Niffari från 900-talets Irak att "Bokstav går fram åt samma håll som avsikt går fram: det finns ett 'h' i himmel och ett 'h' i helvete." Befriad från sina rituella kvarlevor, sin rädsla för det feminina och sina dogmatiska skygglappar, kan islam måhända återvinna sin filosofiska dimension, som utvecklats av stora förnyare. För detta måste först urkunderna placeras i deras historiska och själsliga kontext, ett arbete som påbörjats av filosofer och mystiker under islams guldålder och som, efter ett långt avbrott, har mot svåra odds återtagits av deras efterföljare och under vår samtid.
Ibn Tufails självlärde filosof på 1100-talet, ensam men upplyst på sin avlägsna ö, har förlorat kampen mot Dufoes Robinson på 1700-talet, som ställde människor och naturen under sin kontroll utan att lära känna det som binder honom samman med allt annat. Det kanske ännu finns en chans att bringa samman dessa två motpoler för att skapa ett nytt system, ett system av individuell upplysning som kan leda till mer rättvisa och som inte hyser några förhoppningar om kollektiv frälsning, ett löfte som varken religioner eller ideologier någonsin har kunnat leverera.
|
