 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Angela Larsson
publicerad 17 jan kl. 06.00:
Foto: flickr/Vinni123 (BY CC 2.0)
Är det verkligen okej att vara homosexuell?
"Det är väl lika konstigt som att vara heterosexuell", sa min vän till mig på ett café, hundra meter från den plats hon skulle få sitt ansikte halvt sönderslaget bara en vecka senare.
Jag var 12 år och jag och mina tre kompisar var på väg till en skola en bit bort från vår egen, för att gå på dans. Det var inget som var särskilt märkvärdigt, vi var en kille och tre tjejer som pratade med varandra, skrattade och diskuterade vilken stil som skulle vara mest intressant att dansa. Hiphop, disco, eller kanske bugg? Att den här killen var bisexuell gjorde ju inte direkt någon skillnad. Vi bodde i det fria och öppna Sverige. Här fick man ha vilken sexualitet man ville, oavsett kön, man fick ha vilken religion man ville, man fick gå klädd hur man ville, och man fick ha vilket intresse man ville. Trodde vi.
Vi trodde fel. Det var så mycket vi hade kvar att lära. Min lärdom om hur "okej" det är att homo i Sverige började den eftermiddagen på väg mot en danslektion. Vi sneglade bakåt och hann knappt uppfatta vad som hände förrän två äldre killar tagit tag i vår i manlige vän, tryckt upp honom mot ett staket, och skrikit "fjolla!" och "bög!" i ansiktet på honom, ända tills vi tjejer skrek så förtvivlat att vi drog åt oss uppmärksamhet och de var tvungna att springa iväg. Det var så det började. Men det slutade inte där.
En vän till mig kom ut som homosexuell förra året. Det är inget direkt märkvärdigt med henne, hon är en sådan som håller sig mest för sig själv, en väldigt snäll men också en väldigt modig person. Hon tänkte inte dölja att hon var lesbisk. Enligt henne var det ingenting att dölja, det var ju en del av henne och det är väl inget fel med att vara homosexuell? "Det är väl lika 'konstigt' som att vara heterosexuell", sa hon till mig på ett café, hundra meter från den plats hon skulle få sitt ansikte halvt sönderslaget bara en vecka senare. Jag visste inget då, och inte heller hon. Men en vecka efter att vi suttit där och fikat, hade tre tjejer gått fram till henne en sen lördagsnatt och frågat om hon hade cigg. När hon hade sagt nej, hade de blivit aggressiva. "Din jävla flata, det är du som är flatjäveln alla snackar om va?" och första slaget träffade hakan. Andra slaget träffade näsan. Sedan sprang de.
Vi hade sexualkunskap i nionde klass. HBTQ- (homo-bi-trans-queer) frågor dök självklart upp. Jag vet inte direkt varför, med tanke på att det alltid sägs att det är så accepterat och normalt att vara homo/bi/trans/queer. Men ändå tas det alltid upp i skolor, och ändå pryds kvällstidningarnas framsidor med att någon kändis "kommit ut ur garderoben." Nej, det är inte alls okej att vara homo. Inte någonstans. Vore det okej att inte vara hetero och inte passa in i heteronormen, hade ingen höjt på ögonbrynet eller brytt sig minsta lilla när Anton Hysén (prova att googla Hysén, den första artikeln som kommer upp är "Anton Hysén: Jag är homosexuell"), Kajsa Bergkvist eller Ricky Martin berättat att de är homosexuella. Det hade inte ens varit en rubrik i tidningen, ännu mindre en förstasida, och det hade verkligen inte varit en diskussion i månader framöver.
För att återgå till sexualkunskapen, några i klassen fick frågan om hur de skulle reagera om det visade sig att någon i klassen var homosexuell. Då kom det vanligaste svaret på en sådan fråga bland ungdomar idag; "Jag vet inte, man skulle ju bli rädd för att den personen skulle stöta på en." Intressant. Ur ett rent teoretiskt perspektiv, är det inte lika sannolikt att en tjej skulle stöta på en kille eller att en kille skulle stöta på en tjej som om en bisexuell tjej skulle stötta på en annan tjej? Ändå så uppstår inga situationer där tjejer är rädda för killar för att de kan, om de vill, stöta på tjejen. Och vice versa. Vad säger egentligen att en person skulle flörta med allt i dess väg för att den insett sin läggning? Ingenting.
Handlar det verkligen om att man är rädd för att behöva neka en person, eller handlar det om att en person som har en annan läggning än hetero bryter mot normer i samhället som vi inte känner till så fullt bra och därför blir folk lite småskraja? Rädda för det okända? Kanske handlar det om att "bög" och "lebb" och "trans" är fula ord idag. Många använder dem som svordomar. "Din jävla bög!", som om det är något fult och otillåtet att vara homosexuell. En människa som verkligen är homosexuell och växer upp i en värld där den varje dag hör hur fult det är att vara just bög, kommer ju aldrig våga komma ut för att samhället inte accepterar dess läggning. Med vår livsstil och våra fördomar (Ja, det är en fördom att alla bögar gillar att shoppa och rosa! Och det är en fördom att alla lesbiska är lite manliga! De är normala människor, med intressen lika olika som alla våra.) kränker vi HBTQ-personer var dag. Självmordsstatistiken för dessa är enormt hög just nu. Oftast är det unga människor som inte blivit accepterade och bara inte stått ut med att leva utan förståelse.
Eller handlar det om att vi har vissa lagar i Sverige som förnedrar hela HBTQ-världen och vissa kristet relaterade negativa uppfattningar om HBTQ-personer i samhället, som fortfarande existerar trots att majoriteten svenskar idag är ateister?
I Sverige har vi än idag tvångssterilisering för transsexuella, människor som vill byta kön. Våra makthavare har ännu inte tagit bort den lagen. Alltså: om du inser att du är född i fel kön och mår dåligt av detta, så dåligt att du beslutar dig för att byta kön så att du kan gå ut i världen som den människa du vill vara, får du inte skaffa barn. Inte den naturliga vägen. Du måste steriliseras. Det är Göran Hägglunds sätt att säga att du inte är accepterad i vårt samhälle och inte får göra det du vill med din kropp, på grund av din läggning.
Det är inte okej att vara homo. Det är fult, förbjudet och bryter mot alla möjliga normer. Jag har inte bestämt det här, men jag önskar att jag kan göra något för att motarbeta detta. Så att jag aldrig behöver ursäkta mig för att vara bisexuell igen.
|
