Skriv idag om: Svenska Imamers råd till kvinnor | Reinfeldts uttalande om etniska svenskar | Mladic i rätten Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Kajsa Kallio
publicerad 3 dec 2003 kl. 14.52:
Är amning en rättighet och i så fall för vem?
I SVT1 Debatt i tisdags diskuterades moderskap och amning och där hävdade psykoterapeuten och barnmorskan Louise Hallin att amning är en rättighet för barnet.
Ibland är okunskap en verklig tillgång. När jag väntade mitt första barn så var jag som de flesta andra fullständigt uppfylld av detta. Magen växte och brösten ömmade och jag gick omkring med en bild av hur det skulle bli och i den bilden ingick att jag skulle amma min bäbis. Så funkade det ju, man födde barn och sen kom det mjölk i brösten och barnet åt och alla var nöjda. Var man bara lite på sin vakt så man inte fick mjölkstockning så var det inga problem. Därför reagerade jag inte nämnvärt när allting gick enligt planen, jag trodde nämligen inte att det kunde vara på något annat sätt. Nu vet jag bättre och ser tillbaka på mina totalt tolv amningsmånader fördelat på två barn, med stor tacksamhet. För det är underbart att ha ett litet varmt gosigt barn alldeles nära. Och visst är det smidigt och bra och naturligt och smidigt och rätt tempererat och snyggt paketerat och billigt och bra och framför allt naturligt att amma, ingen tvekan om saken. Men är det inte snarare så att bröstmjölk är en rättighet för en liten nyfödd och att den bröstmjölken lika gärna kan komma ur en flaska som ur ett bröst?
I SVT1 Debatt i tisdags diskuterades moderskap och amning och där hävdade psykoterapeuten och barnmorskan Louise Hallin att amning är en rättighet för barnet. Hon hävdade att mammor som, av olika anledningar (enligt henne är det bara 3% som inte ammar), väljer bort att amma är egoistiska och inte ser till barnets bästa. Hon menade också att dessa kvinnor själva inte har blivit ammade och att de inte kan se vad som är bäst för barnet eftersom de själva blivit berövade på närhet när de var nyfödda. Att man har fått mat från flaska den första tiden i livet påverkar alltså ens ideologier tjugofem år senare. Förmodar att jag är undantaget som bekräftar regeln eftersom jag inte blivit ammad en dag i mitt liv men ändå såg det som det enda självklara när jag själv skulle bli mamma.
Det fanns andra personer i studion också. Zhara Björnberg som ammat sina två barn i sammanlagt tio dagar, Therese Murphy som har fyra barn och som ammade sin yngsta i femton månader och ytterligare en barnmorska (har tyvärr glömt hennes namn) som mest satt och var diplomatisk och försökte göra alla till viljes. Men det var alltså Louise Hallin som tog över. Hon var förvånad över att det är så oerhört provocerande med kvinnor som vill vara hemma med sina barn det första året och tycker att strävan efter jämlikhet har gått för långt. Inte helt oväntat var hon också mycket upprörd över att det finns förslag på att mammor ska bli tvungna att lämna ifrån sig sina barn efter sex månader (hennes formulering) och att detta är förödande för barnet. Enligt henne har pappan en mycket viktig roll efter det att barnet fyllt ett (sic!) men att det är snudd på barnmisshandel att bryta mamma-barn symbiosen innan dess och man ska enligt henne (och socialstyrelsen) amma fullt i minst sex månader och helst i ett år.
Zhara Björnberg var den som verkade mest vettig. Hon höll med om att det var bäst om barnet fick bröstmjölk det första halvåret men om det inte funkar så är det inte rimligt att man ska behöva känna sig totalt misslyckad som mamma. Och det är inte bara hon som säger det, flera av mina vänner som fått barn vittnar om samma sak. Amningsstöd blir propaganda när det inte finns något alternativ. Att amma presenteras som allena saliggörande och nästan ingen pratar om hur det är när inte amningen fungerar, nästan ingen pratar om att det inte är säkert att allt blir rosenrött och symbiotiskt mellan mamma och barn efter förlossningen och nästan ingen stöttar en om man väljer att ge tillägg istället för att amma.
Om det är något som är provocerande så är det väl det. För att inte tala om föraktet för den andre vårdnadshavaren när man talar om det fasansfulla att mamman ska "tvingas lämna bort" sitt barn ("sitt" barn?) efter sex månader. Hade jag varit man/partner/adoptivförälder så hade jag blivit rejält förbannad. Något annat som också är oerhört provocerande är att kvinnor som väljer att stanna hemma med barnen oftast också drar det tyngsta lasset när det gäller hushållssysslor (de är ju ändå hemma) och att de inte sällan "straffas" på ett eller annat sätt i karriären.
Så det handlar visst om jämställdhet och dessvärre verkar det som om amningen är en kvinnofälla. Men jag är övertygad om att det går att göra något åt det utan att barnen blir lidande. Det handlar om att ändra folks attityder och att ge fadersrollen lika hög status som det heliga moderskapet.
Kajsa Kallio, Ledarskribent på Sourze
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Kajsa Kallio
publicerad 3 dec 2003 kl. 14.52:
