 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Kajsa Kallio
publicerad 3 sep 2002 kl. 10.09:
Är alla trevliga människor vänster?
Okänsliga läsare varnas, texten innehåller empati och ger bevis på ett öppet och förlåtande sinne.
Jag är ju omvittnat lat och det gäller inte minst när det kommer till politik. Jag har aldrig egentligen satt mig in i vilket som är vad utan har, i alla år, baserat mina politiska val på den gängse bilden av vad som är höger respektive vänster. Lyle & Scott vs. Palestinasjal. Var man egen företagare så röstade man höger, var man arbetare röstade man vänster och bönderna röstade på Fälldin. Och på den tiden, i min värld, platsade alla människor i någon av dessa kategorier. Högern stod för frihet i technicolor, oanade möjligheter och sky's the limit medan vänstern var vadmalsfärgat tvång, skyhöga skatter och Ville, Valle och Viktor.
Men så växer man upp, krisar lite och på vägen ut ur den becksvarta, illaluktande yngre medelålders-tunneln märker man går på vänster sida av vägen istället för höger. Konstigt, hur kunde det bli så här? När började det kännas viktigare att dagisgrupperna blir mindre och att man säkert vet att man slipper föda i taxin mellan två sjukhus än att skatterna sjunker? När blev det mer relevant att segregationen i samhället minskar och att de invandrare och flyktingar som finns i landet ska ha lika stor chans i samhället som vilken svensk som helst än att det ska finnas fler poliser och att straffen ska bli hårdare?
Nu ligger det nära till hands att med nyfunnet lugn och oceaner av tålamod förklara att självklart hänger det ihop, min nya livsinsikt och förändringen vad gäller mina politiska sympatier. För när man börjar fundera över varför man överhuvudtaget finns till och vad man har att tillföra denna världen (ja, det är precis så jobbigt som det låter, don't try it at home, kids) så kommer man fram till att tron på kärlek är det enda som räknas, att det finns förlåtelse och försoning åt alla, att våld inte löser någonting och att grejor och prylar faktiskt inte är någonting man blir lycklig eller tillfreds av (inte i det lång loppet i alla fall) utan faktiskt bara är grejor och prylar, och då är det svårt att bry sig om fastighetsskatten.
Här på Sourze har det dryftats huruvida allt popfolk är vänster och utan att riktigt komma ihåg om den frågan fick något svar så återkommer jag nu till min rubrik: Är alla trevliga, och framförallt lyckliga, människor vänster? Är det möjligt att hitta sig själv, finna inre lugn och själslig frid utan att inse att de verkliga värdena i livet är av rött färgade och att solidaritet och medmänsklighet är det enda rätta.
Finns det överhuvudtaget några lyckliga moderater?
|
