 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av T.L Stjerna
publicerad 4 mar 2004 kl. 15.36:
Äntligen!
Radion är på, de är där alla tre, ja, hon, Mimmimus, i det vänstra hörnet i soffan, röd, Ikea, Denandre i det andra, det östra, dammiga, hörnet, ja och
han, poeten, på mattan , på golvet, på andra sidan det lilla bordet, glas, i Denandres lägenhet, en etta.
Mimmimus?
Ja, titta inte på mig,
hon heter så,
ja,
det är inte jag som hittat på,
nej,
hon heter så,
Mimmimus,
ja,
titta inte på mig,
nej.
Fan.
Bulten intervjuas i radion, lokalradion, han har blivit vald till bästa dörrvakt, i hela Stentuffa Västerås, av lyssnarna, ja.
På frågan, inte speciellt intelligent, nej, men en fråga, ja,
- Hur känns det?
Journalisten är ung och gör som de andra, ja, han frågar hur känns det?, ja, han kom inte på något annat, bättre, nej, han pressar fram,
- Hur känns det? Ja, fan.
Det är tyst ett tag,
sen svarar Bulten spontant?
- Jag säger som Gert Fylking ... Äntligen.
Fan!
Jävla fåne.
- Vem?
Bulten.
Hon fattar inte, nej, fimpar i koppen, askkoppen på det lilla glasbordet, kryper upp med knän och allt, fötter, i hörnet på soffan, röd, Ikea, i Denandres lilla lägenhet i centrum av stentuffa Västerås, ja.
Denandre fattar inte heller, tänder en cigarett, suger, tar livet av sig, även han, ja, där i andra änden av soffan i den lilla lägenheten.
Fan.
Fattar de inte? Gjorde de verkligen inte det?
- Nej?
Äntligen?
-Ja?
Som Gert Fylking?
- Ja, han sa ju det, när Horace delade ut nobelpriset i litteratur, tycker de, båda två, ja, Denandre och hon, i soffan, rakt över bordet, på andra sidan.
Ja precis?
- Ja?
Fan, fattar de inte?
- Nej?
Fan.
Så kan han ju inte säga.
- Joho, i kör.
Nej.
- Inte?
Nej, Gert sa så när Nobelkommittén meddelade årets pristagare i litteratur för att understryka, förtydliga, att folk i allmänhet, aldrig, aldrig, hört talas om, känner till deras val.
- Ja? tycker Denandre.
Fan.
Om han nu säger ...
Poeten säger det ståendes på mattan med tungan innanför den undre läppen.
- Jag säger som Gert ... äntligen,
Så har han ju inte fattat någonting, fan.
- Inte?
Nej, säger han så, så menar han ju att det är ett konstigt val och att ingen känner till honom.
- Nej.
Jo, fan, killen har ju bara skrattat för att alla andra skrattade åt Gert, ja, men han har ju inte fattat, nej.
- Vadå? Undrar hon.
- Han har för små händer, kan inte fatta, har för små händer, skrattar Denandre,
Fan.
- Han kanske bara faktiskt mena att han äntligen blev vald, tycker hon.
Jo... säkert.
- Vadå? Det var ju det han sa?
- Ja det var ju det han sa? Säger Denandre, håller med, har slutat skratta.
Nej, i och med att han blanda in Gert så säger han att lyssnarna gjort ett underligt val som valt honom som ingen känner till, ja, i och med att han blanda in Gert och kommitén, ja.
Det är tyst ett tag, hon röker, poeten muttrar surt om ytlighet och medlöpare, fan, bara hålla med alla som skrattar, jävla fåne, o han kommer undan med det, fan, det är alltså inte särskilt tyst, nej,
Denandre hånglar med sin öl, ja.
Det är tyst ett litet tag, lite till, en stund, ja.
- Men det stämmer ju, säger Denandre, mellan två klunkar, rapar, ler.
- Fan, tycker hon slår till Denandre, på, i? På? Nej, i huvudet, med en kudde, ja. Denandre skvimpar inte ut sin öl, nej, bara nästan, ja.
- Fan, tycker Denandre ställer ner burken, ölen på bordet, greppar henne med höger arm runt nacken, gnuggar knogarna mot hårbotten, ja, aj, skriker, tjuter, hon, ger sig, ger upp, ja.
Denandre släpper, taget, henne fri.
Hon drar sig tillbaka, till sitt hörn, det vänstra, kryper upp, med knän och allt, fötter.
Denandre greppar, återgår till, sin öl, nej, han öppnar, börjar, på en ny, ja.
- Vadå? Undrar han, poeten, ja.
De, båda två, Mimmimus och Denandre, i soffan, ser på han, jag, Poeten, fortsätter.
- Det stämmer? Undrar Poeten.
- Ja, svarar Denandre.
Ja?
- Som han, i år, vem fan ä det? Undrar Denandre.
Vem?
- Ja du ser.
Denandre höjer ölen i luften, som om de skålade, blinkar med ena ögat, som om han flörtar med honom, ja, som om han, Denandre, just vunnit, en diskussion, fan.
- Coetzee , säger hon.
Jo, hon hade läst någonting, minns inte vad, nej, den var bra, jävligt bra, tydligen, minns inte vad, nej.
Jo men det är inte så jävla konstigt, tycker han, jag, Poeten, ja.
- Vadå?
De flesta sitter ju hemma och äter ost framför någon jävla dockusåpa och läser TVtablån, fan, inte så underligt om vi då inte känner till de tunga författare som Horace och hans possie väljer ut, jag menar lets face it, svenska folket är inte direkt insatt i litteraturscenen, det behöver man inte vara, nej, men vi är inte det, insatta, nej. så inte är det så jävla underligt att ingen hört talas om deras val, fan, de där brudarna o snubbarna i Akademin har ju benkoll, det är vi andra fånar som ska sluta klaga och vara glada att de utökar vår värld med lite ny litteratur, fan.
Man ska applådera kunskap, ja, inte håna, nej, se ner på det man inte har förmåga att förstå, nej, ta till sig, fan, folk får väl anstränga sig lite mer, bjuda till, fan.
Picasso, kunde inte ord engelska, nej, sa en gång, att bara för att jag inte kan engelska så förnekar jag inte att språket finns, existerar och jag tycker inte heller att de som talar det, gör sig till, är snobbiga, nej, ja, så sa han Picasso, ja.
Folk har fastnad i någon jävla högstadiementalitet.
Man mobbar de som, har glasögon, försöker, kommer i tid, gör läxan, intresserar sig.
Fan.
Hyllar de som, är populära, kommer för sent, inte har pluggat, inte, har ansträngt sig, försökt, nej, utan sätter sig längs bak, tjuvröker. Fan.
Så jävla nedstämmande, man blir matt när folk skrattar åt Gerts skämt, som var jävligt smart, klyftigt, han är ju närvarande, med i matchen, ja, men de fattar inte, nej, men skrattar ändå, fan, för det gör alla andra, ja, så de skrattar, de med, fan.
Det är ytligt.
- Kände du till han? ... han, .... han .... , säger Denandre pekar med fingret i luften, som om han skulle hitta namnet där, i luften, i östra hörnet, i soffan.
Han sneglar, trevar mot henne, det andra hörnet, det vänstra, efter hjälp, ja.
- Coetzee, säger hon.
- Ja, han, Kotzi, gjorde du det? Undrar Denandre.
- Nej.
- Gjorde du inte?
- Nej.
- Jasså? jaha där ser man, säger Denandre nöjt, ställer ner sin halvfulla öl, en burk, på bordet, det blev ytterligare en ring på glaset, ja, fan.
Ja, men fan, jag läser ju bara om tecknade hunden Rocky och Arne Anka, fan.
Visst, det sägs en del tunga prylar, som berör vår existens, samtid, mellan raderna i de där pratbubblorna, ja, men jag inser till skillnad från alla andra att jag är helt bortdribblad av Horace vad det gäller litteratur, fan, jag läser ju bara serier och på baksidan av mjölkpaket, om det är en bra morgon, ja.
Jag är inte i någon position alls att börja hånle när Horace kommer dragande med någon ung ungersk poet, som skriver uttrycksfull poesi, belyser vår tillvaro ur en ny vinkel, nej, förlåt, han skriver konstigt, fan, så, nu kan ni sluta leta efter en glasögonorm som ni kan ta ut eran osäkerhet på, fan, tryck ner han i snön, toaletten, och spola, fan, spotta i taket, skit i allt, spöa plugghästen, ja, så känner du dig inte så lite värd, fan, så, han skriver konstigt, ja, inte uttrycksfullt, fan, är vi överens? Nu kan du lugnt läsa vidare.
Jag läser ju bara tecknade serier och på baksidan av mjölkpaketen, om det är en bra morgon och det, paketet, med mjölk, står vridet åt rätt håll, ja, mitt håll, ja.
- Jasså, jaha, där ser man, säger Denandre, ler, som om han vunnit, en diskussion.
Fan.
|
