 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Ia Stina Jonholt
publicerad 8 nov 2007 kl. 12.34:
Än finns det hopp!
Det enda sättet att besegra mörker är att tillsätta ljus. Självklart. Rentav barnsligt. Så...Hur svårt kan det vara?
En gång för mycket länge sedan, fanns en allians mellan alver och män. De krigade och dog tillsammans, sida vid sida som bröder. Deras inälvor såg i det närmaste identiska ut, där de låg utspridda över Regnbågslandets vackra hedar.
När alvprinsen slutligen antydde att det enda sättet att besegra mörker, är att tillsätta ljus, blev han å det snaraste inspärrad på en av människornas anstalter för mentalsjuka. I resten av sina dagar.
Och grundläggande alvisk visdom gick gradvis förlorad för mänskligheten. Alltmer tenderar vi att bemöta eld med eld, våld med våld och ensamhet med toxiska kemikalier.
Vi slåss och kämpar, forskar och studerar, tycker och argumenterar... men på något märkligt sätt lyckas vi hela tiden förbise den enkla sanning jag är övertygad om att alla i grunden känner till; Det enda sättet att besegra mörker, är att tillsätta ljus. Vem kan bestrida fysikens lagar? Mörkret är chanslöst mot ljus.
Förmodligen är det också så, att innan vi kan ens inbillar oss att vi ska rå på det yttre, globala mörker som hotar i form av krig, svält, främlingsfientlighet och klimatförändringar, måste vi besegra vårt eget inre mörker. Det där diffusa, obestämbara lidandet som vi gör allt för att ignorera. Som vi så ofta tror att vi är ensamma om, men som ALLA egentligen känner till. Det som får oss att tvivla på oss själva och mänskligheten, och ibland är orsak till ödesdigra beslut och handlingar.
Visst kan vi skickligt, likt illusionisten, få det att se ut som om vi löser en upprorssituation genom att slå ner den med våld. Det blir ju lugnt och stilla igen. Men instängt, nedtryckt mörker är så mycket farligare. Så mycket mer oförutsägbart och skrämmande, eftersom vi inte vet vad vi har att göra med. Och rädda människor är farliga människor, både för sig själva och andra. Rädda makthavare vill skriva historia. På vilket sätt det än må vara.
Även ett litet barn kan genom att tända en lampa i ett becksvart rum, få se hur mörkret omedelbart, utan minsta strid ger vika för det överlägsna ljuset. Och hur ljusskenet gärna sprider sig en bit in i angränsande mörka rum. Om vi bara öppnar dörren.
Att hitta en ljuskälla och våga öppna upp varje liten vrå av sitt inre, är naturligtvis ingen barnlek. Och jag lovar, jag ska inte komma dragandes med Jesus nu, även om jag tror att religion kan vara en ljuskälla för vissa individer.
Ljuskällor kan vara små eller stora, enkla eller komplicerade. Och högst individuella. Skulle tro att de finns överallt om vi bara vill se.
Ironiskt nog var det en gravt dement man som först uppmärksammade mig på denna lättillgängliga, livsbejakande metafor. En man som tillbringar sina dagar bakom låsta dörrar på grund av att han tappat kontakten med det vi kallar sanning och verklighet. Han vet inte längre namnet på sina barn. Och han går gärna ut i snön i tofflor och sin randiga pyjamas. Men han vet att det enda sättet att besegra mörker är att tillsätta ljus, och när han berättade det för mig blev han en av mina mest betydelsefulla ljuskällor.
Än finns det hopp.
|
Cim Efraimsson
