 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Ingrid Oscarsson Ling
publicerad 20 maj 2009 kl. 12.52:
Äldrevård eller ättestupa?
"Tänk efter och agera innan det är för sent. Annars väntar ättestupan för brukarna, arbetslöshet för personalen och ännu mer fysiskt, psykiskt och socialt arbete för anhöriga."
Jag blir så trött. Nej, det ordet är inte det rätta för mig just nu, jag blir rädd. Trött är vad vår vård blir - omsorgspersonal och anhöriga till personer som är beroende av personalens hjälp och stöd, blir trötta.
Samhällets slöseri med mänskliga resurser och den totala avsaknaden av respekt för vård- och omsorgspersonalens kompetens och kunnande är en tickande bomb, som kommer att leda till en humanitär katastrof för landets äldre och deras anhöriga.
I två reportage har Uppdrag granskaning (avsnitt 17 & 18) visat oss hur äldreomsorgen kan se ut, och ser ut på de flesta ställen idag. Där medverkade personer som vet vad dom talar om, till exempel Ylva Thörn, ordförande i Kommunal, och Stina-Clara Hjulström, ordförande i Demensförbundet. De har båda har lång erfarenhet och har skaffat sig gedigen kunskap, både som omvårdare och som kontakter med den verksamhet som snart inte finns. De gjorde en mycket bra situationsbeskrivning av både brukare och personal.
Kommunerna drar in på princip alla aktiviteter för brukarna, det vill säga de personer som byggt upp vårt välfärdssamhälle. Vidare drar samma arbetsgivare, kommunen, ner på personalantalet. Vilket gör att en mängd kunskap och erfarenhet försvinner. Och som "grädde på moset" förväntar sig samma arbetsgivare att anhöriga och frivilligorganisationer skall ställa upp och ta över.
Att detta är en politisk sak? Ja visst är det, men är inte politiker människor? Man kan undra om politikerna hör men inte lyssnar till folket, som har valt dem till sina förtroendeposter. (En bra definition på att "höra men inte lyssna" kan du hitta i boken Jag har solen i ansiktet så jag ser inte vad du säger.)
Våra politiker måste sluta sitta och trycka på statens pengar, risk finns för trycksår där bak om man sitter för länge. De kan fråga de brukare som får sitta hela dagen i sina blöjor, för att den personalen som eventuellt finns kvar på boendena inte har möjlighet att tillgodose deras mest elementära behov - få hjälp att gå på toaletten.
Tänk efter och agera innan det är för sent. Annars väntar ättestupan för brukarna, arbetslöshet för personalen och ännu mer fysiskt, psykiskt och socialt arbete för anhöriga.
Om man behåller personalen har de flesta kompetens som undersköterskor och eller mentalskötare. Vilken resurs! Dessa personer skulle då slippa den psykosociala tyngd som arbetslöshet innebär för varje individ. Och deras kunskap skulle inte gå förlorad. Kunskap är färskvara.
Då man behåller personalen skulle de få lön för sitt arbete, vilket genererar en vinst för staten. Inte bara genom skatt till kommuner och landsting, utan också eftersom de troligtvis inte kommer att belasta hälso- och sjukvården på grund av ohälsa orsakad arbetslöshet. Och sist men inte minst: vad gäller den lilla klick personal som ensamma skulle sköta det hela slipper att slita ut sig och bli sjukskrivna. Vilket gör att samhället även här skulle spara in "sjukersättning" som annars blir nödvändig för eller senare för även denna grupp. Sjukskrivning är nämligen, enligt aktuell forskning, den direkta effekten av de nedskärningar som redan gjorts. Ovanstående skulle innebära att både brukare och anhöriga skulle få en mycket bättre livskvalitet. Anhöriga skulle få det stöd som de så väl behöver.
Man kan fråga sig om det är samhällets mening och önskan att man istället för en vårdbehövande, vill ha ännu flera, vilket blir resultatet av att de anhöriga blir totalt utslitna och inte orkar längre. Och vem skall vårda dem? Personalen är ju uppsagd!
Som anhörig är man antingen en make/maka och jämnårig med brukaren och då har åldern gjort sitt, med både kropp och själ. Observera det finns en anledning till att allmän pension utbetalas vid 65 års ålder! Eller så är man barn till brukaren, en man eller kvinna som har fullt upp med att hålla sig kvar på arbetsmarknaden, som samtidigt förväntas vara behjälplig i samhällets tjänst. Är det någon ny form av allmän obligatorisk värnpliktshemtjänst eller? Vi lever 2009 och det finns faktiskt inget tvång längre att ta hand om sina äldre anhöriga, det tillhör den tråkiga delen av vår historia. Dessutom finns det anhöriga som inte vill sköta sin förälder eller livspartner, av en mängd anledningar som samhället inte har med att göra. Och vi kan även vända på det; det finns brukare som inte vill ta emot hjälp av sina anhöriga.
Avslutningsvis saknar jag respekten för de äldre som byggt upp vårt samhälle. Det ligger ett otroligt resursslöseri i att göra vård- och omsorgspersonal arbetslösa, och därigenom dessutom se till att den psykosociala ohälsan kommer till dem som ett brev på posten.
Snålheten bedrar visheten.
|
