 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Linda Björling
publicerad 8 nov 2004 kl. 19.53:
Äckliga fördomar flödar
En historia som tyvärr är hämtad ur det verkliga livet.
Det här kommer att handla om en kvinna som jag känner mycket väl. En kvinna som gått igenom långt mer än du eller jag någonsin kommer att tvingas uppleva. Hon är en kvinna som verkligen har skinn på näsan och som vet vad som krävs för att överleva en riktigt brutal verklighet på flykt genom många länder. Jagad på grund av sin religion, men även på grund av den kärlek hon hyser till en man från ett fiendeland. Vi kan kalla henne Nema.
Nema kom till vårt land för ett tiotal år sedan. Här fick hon äntligen leva i fred med sitt livs kärlek, ni vet han som kommer från fiendelandet. Väl i Sverige vågade de äntligen bilda en familj, inte heller det helt okomplicerat på grund av hälsokomplikationer efter ett liv i ständig rörelse. Arbete ordnade de båda relativt snart efter ankomsten och inte mycket skilde dem från alla andra som levde sitt liv i samma stad, inte annat än mycket höga telefonräkningar efter samtal till släkt och vänner i deras tidigare hemländer - och en ständig längtan efter det som de aldrig kommer att kunna återvända till. Inte om de vill fortsätta sitt liv tillsammans, sida vid sida. Inte om deras barn även i fortsättningen ska få ha båda sina föräldrar kvar, i livet.
Nema och hennes man jobbade båda länge mycket hårt, inte helt ovanligt att som invandrad arbeta inom mycket fysiskt krävande yrken. Efter ett antal år började förslitningar och belastningar ta ut sin rätt på Nemas hälsa, axel och arm gjorde allt ondare om de inte helt enkelt bara domnade bort. Läkaren sjukskrev henne till sist på stället, förbjöd henne att jobba under en tid och den stora rehabiliteringsprocessen började mala sina kvarnar. Något som tar tid, lång tid om det vill sig illa. Sjukskrivningen visade sig bli ganska utdragen.
Ganska snart började läskiga fördomar att komma fram i ljuset av Nemas sjukskrivning, givetvis alltid när hon själv inte var närvarande. Vid ett tillfälle löd diskussionen så här i ett rum med ett flertal personer närvarande, varav två förde ett samtal om den sjukskrivna Nema och de övriga stillatigande lyssnande:
-Det är väl inte oväntat att just Nema blivit utsliten, med tanke på att hon gör precis ALLT hemma - eller hur?
-Ja, ni vet väl att hon måste stanna hemma från arbetet om barnen är sjuka? Detta trots att hennes man är hemma sjukskriven. Det är ju så inom deras kultur, jojo.
-Mmm, hon städar flera gånger i veckan, lagar mat åt hela familjen, tvättar, diskar. Dessutom har ju även han varit sjukskriven vääldigt länge, tycker ni inte det?
Vuxna människor som resonerar så här, tycker ni inte att det är upprörande? Nu kanske många tänker att jag beskriver ett samtal mellan lågutbildade och fullkomligt enfaldiga individer, men i stort sett exakt samma diskussion kom i repris någon vecka senare i ett sällskap bestående av bevisligen välutbildade och i övrigt relativt begåvade och intelligenta personer:
-Jaha, så Nema är sjukskriven?
-Jo, det är hennes axel och arm som spökar. Du vet, hon gör ju precis ALLT hemma trots att hennes man är hemma på heltid.
-Ja du, då förstår jag. För kvinnor i DEN kulturen är det såå viktigt att de kommer tillbaka till arbetslivet. Det är ett andningshål för dem.
Med hakan i golvnivå, förvånad över människors mörka tankar och fördomar, och en mullrande känsla inombords orsakad av min egen oförmåga att öppna truten och be dem att förklara sig vidare lämnade jag raskt rummet. Oerhört fegt, jag vet.
De senaste dagarna har mina tankar självfallet kretsat kring Nema, var detta verkligen vad hon tvingades acceptera i och med sin ankomst till Sverige? Människor som tar sig rätten att döma och sprida sin dynga, dynga skapad i mycket, mycket, mycket, små hjärnor. Jag vill inte tro att detta är vad Nemas barn, som de svenskar de är, kommer att utsättas för i sitt fortsatta liv i Sverige men jag är rädd att det är just vad som kommer att ske.
Vad ska vi göra för att skapa ett bättre, mer fördomsfritt samhälle?
|
