 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Lasse Wilhelmson
publicerad 16 jan kl. 11.46:
Är lagstiftning mot manlig omskärelse rasism?
Helt bortsett från i vilken utsträckning dessa ingrepp är kulturellt eller religiöst grundade, så måste vi kunna diskutera vad som är lämpligt i Sverige.
Under rubriken "Bakom humanitetens mask" (1) i SvD den 12 januari 2012, skriven av den judiske professorn Lars Dencik, ifrågasätts den före detta folkpartiledaren Bengt Westerbergs motiv för att vilja förbjuda omskärelse av pojkar i Sverige. Dencik vill låta oss förstå att, innerst inne, det inte är omtanken om barnen och deras rättigheter som driver Westerberg, utan en misstro mot judars förmåga att ta hand om sina barn. Dencik skriver:
"Är det verkligen av omsorg om våra judiska gossebarn Bengt Westerberg med flera likasinnade vill införa förbud mot en för vår identitet och kultur bärande tradition? Tror de verkligen att vi judar i Sverige inte själva har både förmågan att se till våra barns bästa och att ta den omsorg om dem som varje barn har rätt till?"
Detta argument kan naturligtvis användas mot allt som görs i vårt samhälle för att värna om barnens rättigheter. Och säkert finns det bland dem som arbetar med barns rättigheter i samhället de som har en överdriven misstro mot föräldrars förmåga att ta hand om sina barn. Men är det verkligen det som denna diskussion handlar om? Dencik ger själv svaret när han fortsätter:
"Man ikläder sig humanitetens mask, men bakom den döljer sig en klassisk kolonialistisk och föraktfull inställning till dem som hör till ´de andra´i detta fall den nationella minoriteten judar i Sverige."
Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att Dencik försöker påskrina att Bengt Westerberg drivs av rasism och judehat, eller i varje fall nästintill - bakom sin mask. Vi har hört dessa tongångar förr, när självpåtagna språkrör för judarna inte får precis som de vill. Snart är väl Bengt Westerberg också en så kallad förintelseförnekare, eftersom han uppenbarligen anser att judarnas lidande inte alltid kan ge dem särskilda rättigheter.
Den principiella ståndpunkten att rituella fysiska ingrepp i pojkars och flickors könsorgan är svårförenligt med en human syn på barn och att det därför är rimligt att de själva har beslutsmonopol på dessa ingrepp när de blivit myndiga, är väl trots allt en ganska rimlig ståndpunkt? Detta oavsett om det utförs av rabbiner, imamer, bör belasta sjukvården, eller är förenligt med läkaretik. Enligt judisk sed suger rabbinen blodet från pojkens penis under ingreppet. (2)
Helt bortsett från i vilken utsträckning dessa ingrepp är kulturellt eller religiöst grundade, så måste vi kunna diskutera vad som är lämpligt i Sverige, med utgångspunkt i vår egen kultur och rättstradition, kan man tycka. Men nej, det kan man inte, enligt nästa inlägg på samma sida i SvD Kultur, skrivet av den judiska författaren och filmaren Lena Einhorn. I sin artikel "Under ytan finns krav på anpassning" (3) försöker hon med hjälp av en skinksmörgås som en anonym jude inte ville äta, få den på samma möte närvarande Bengt Westerberg att framstå som en klandervärd person (nästan "antisemit"?), då han påstås ha replikerat: "Till nästa gång skulle jag vilja ha smörgåsar utan smör". En enligt mitt tycke ganska passande kommentar, om den nu är sann, vilket vi aldrig kan få veta.
Kanske var det bara ett vänskapligt skämt? Det rimliga är väl dessutom att den som har annorlunda matvanor själv ibland bör ta ett ansvar för detta och inte alltid lägga detta ansvar på "den andre". Vi är nog många som diskuterat liknande problem i umgänget med vegetarianer. En bagatell? Knappast, eftersom den fråga som hänger kvar i luften är hur Bengt Westerberg, eller någon annan, skall kunna försvara sig mot det slag av krypskytte på SvD:s kultursida som Einhorn levererar? Och vidare, vad slags mentalitet är den typen av angrepp ett uttryck för?
Visst kan man tycka att Dencik och Einhorn enbart är patetiska, men det är nog dessvärre mer än så. De kräver i själva verket att särskild hänsyn skall tas till judar, helt enkelt därför att det som de anser är bra för judar är moraliskt oantastligt, oavsett om det är bra för andra, till exempel deras egna barn som i vuxen ålder väljer att inte längre vara judar.
Man skulle kunna säga att de tillämpar ett kategoriskt imperativ som är motsatsen till Kants humanistiska. Den stamorienterade mentalitet de ger uttryck för är, i likhet med andra stamorienterade mentaliter, rasistiskt orienterad och har naturligtvis inget som helst med "humanism" att göra. En viktig roll för att befästa och utveckla denna mentalitet har det judiska Paidea, ett europeiskt kultur- och utbildningsinstitut med säte i Sverige, som fick 40 miljoner kr i startbidrag av den svenska staten, vilket de flesta svenskar och andra europeér lever i lycklig okunnighet om. (4)
Det tragiska i allt detta är att Dencik och Einhorn inte har förstått att deras eget agerande faktiskt kan underblåsa judehat. Ser de sig aldrig själva i spegeln? Det judiska minoritetsintresset kan aldrig bli gränslöst i en annan majoritetskultur, eftersom det i sin förlängning innebär att vi skulle få en minoriteternas diktatur. För det är väl inte det de "innerst inne" vill? Jag hyser dock fortfarande förhoppningen att inte alla av dem som erkänner sig till slogans som "multikultis" eller "vi är alla olika" delar denna uppfattning.
Alla vet vi hur debatten hade sett ut om det bara skulle vara muslimska pojkar som utsätts för omskärelse?
Källor:
1
2
3
4
|
