Så här i ledighetstider kan man ibland drabbas av insikter som man inte tidigare känt att man hade. Oftast är det säkert insikter som andra haft sedan länge, både levande och döda, men att komma till insikt är ju något personligt, ingen kan komma till insikt om något åt mig, jag måste göra det själv.
Så, härom veckan började jag fundera på politik från ett för mig lite nytt perspektiv. Jag tänkte att politik hänger nära samman med vissa tydliga vanliga personlighetsdrag, att vänsterpolitik i grunden är osjälvisk medan högerpolitik är självisk. Det är bäst att jag här betonar att jag själv alltid har röstat på högerblocket.
Vänsterpolitik förespråkar att man delar lika, solidariskt, man antar att alla i grunden gör sitt bästa och i den mån man ändå drabbas av ojämlikhet i levnadsstandard så beror det på yttre faktorer eller på var och ens personliga förutsättningar. Högerpolitik betonar ju frihetsbegreppet och menar att alla måste få vara sina egna lyckors smeder. Men baksidan av det myntet är självisk.
Men det märkliga är att själviskhet ju inte alls är accepterat i övrigt i vårt samhälle. I uppfostran av barn hemma och i skolan är det osjälviskhet som är den givna önskade egenskapen. Givet att alla "gör sitt bästa" är det vedertaget att betrakta det som osympatiskt att tycka att man inte ska dela med sig, att tycka att var och en får klara sig själv. Om ett tåg blev strömlöst och fastnade, det rådde sommarhetta, luftkonditioneringen var utslagen, dörrar kunde inte öppnas och det fanns vatten i hälften av vagnarna, skulle alla passagerare oavsett politisk färg tycka att det naturliga vore att dela vattnet lika mellan vagnarna.
Och det råder ingen tvekan om att människor på jorden har olika grundförutsättningar. Olika individer har till exempel olika medfödda fysiska förutsättningar, det gäller åtminstone för intelligens och muskelstyrka. Exempel på andra grundförutsättningar är ju klimatet där man föds.
Alla vet att vi människor har olika förutsättningar och om man tonar ner solidariteten i samhället så kommer de som har bättre förutsättningar få det ännu bättre på bekostnad av de som har sämre förutsättningar. Därmed borde man komma fram till att den rimligaste grundpolitiken för oss människor på jorden borde vara en som förespråkar solidaritet.
Å andra sidan kan man hävda att naturens lag är att de starka ska segra och att om det även ska gälla människor måste starka individer få behålla sina fördelar framför de svagare. Jag kan föreställa mig att en högerpolitiskt inriktad person skulle kunna hävda det.
Men jag kommer ihåg när jag läste nationalekonomi på universitetet. Vi läste om John Maynard Keynes, där grundexemplet för hans teori om komparativa fördelar gällde att England och Portugal borde handla med varandra trots att England var rikare än Portugal, därför att resultatet av handeln de två länderna emellan gjorde deras sammantagna ekonomier starkare, ett plus ett blev tre. Om det går att applicera den teorin på samhället i stort borde kanske de starkare vara mer solidariska med de svagare i samhället för att göra samhället totalt starkare. Det är ju inte svårt att tro att det kan vara rätt.
Inför det svenska riksdagsvalet 2006 när de borgerliga vann regeringsmakten från vänsterblocket senast, satsade man på att stjäla begreppet "arbetarparti" från vänstern. Jag tror att man gjorde det av två skäl: dels för att kunna hävda att man satsade på att sysselsättningen i samhället skulle öka och att andelen medborgare som lever på bidrag därmed skulle minska, dels för att begreppet arbetarparti är förknippat med att ha flest väljare över tiden.
Men något som förvånar mig är att begreppet solidaritet verkar vara ute, det känns som att det är sällan ens vänsterpolitiker fokuserar på det nuförtiden. Det tog mer än tjugo minuter in på Stefan Löfvens tal i Almedalen i år att nämna ordet. SVT Plays klipp från talet är 56 minuter långt och inte förrän efter 23 minuter nämnde s-ledaren ordet solidaritet första gången. Om jag vore högerpolitisk strateg skulle jag kanske snegla åt att stjäla även det begreppet inför nästa års riksdagsval och hävda att vänstern har övergivit även den grundpelaren i sin politik, precis som de gjorde med sysselsättningen inför 2006 års val.
Som jag uppfattar det råder sedan länge en glidning till höger i politiken generellt. Vänsterpolitiker för 20-30 år sedan skulle aldrig ha förespråkat privatiseringar av vård och skola och fria marknadskrafter så som dagens vänsterpolitiker gör. Men om den tendensen är skälet till att solidaritet blivit omodernt tycker jag det är oroande. I så fall måste högerpolitiker anamma ordet solidaritet. Att ingen politisk kraft har osjälviskhet som huvudprioritet, det går ju inte.
Carl Olof Schlyter, Chefredaktör Sourze
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
