MEDIA
Artikel av Birgitta Stiefler publicerad 28 jan kl. 22.17:

"Vill du jobba i Australien?"

Så har jag då möjligheten att få göra det jag så gärna vill. Giftermålet som inte längre finns har spikat fast mig i Sverige, Skåne, Lund, Myllan.
Så är den då där: Inbjudan till Australien för att arbeta som sjuksköterska på arbetsförmedlingens hemsida. Eftersom jag bara har ett vikariat där jag är nu kollar jag in på deras hemsida någon gång i månaden och idag så behövdes det sjuksköterskor till lite olika länder, däribland Australien.

Jag kommer ihåg när jag gick första terminen på utbildningen. Då hade vi en gästföreläsare från Australien som sa att svenska sjuksköterskor alltid var välkomna till “the land down under" eftersom vi hade en bra kompetens här i landet. Som den rotlösa själ jag är for jag hem till min man och med glada ögon och energiskt gestikulerande armar berättade den stora nyheten. Efter att ha levt med honom i många år redan då borde jag ha visst bättre, men jag försökte nog mest lura mig själv. Någonstans inom visste jag att han skulle säga nej och inte dela min entusiasm. När vi var riktigt unga försökte jag få med honom till Afrika som volontär men han ville ha en bra lön annars ville han inte åka. Så det blev inget av det den gången.

Nu står orden och inbjudan där med så vackra svarta bokstäver och mitt inre fylls med fjärilar. Lika fort som de börjat flaxa slutar de. Jag kan ju inte åka någonstans. Som skild med barn är jag lika fast som om jag vore gift. Exet kommer att säga nej, såklart, så där kan jag sitta med mina fjärilar och låta dem förpuppas. Ett år är allt jag behöver, men jag vet också att jag inte hade velat vara utan mina barn den tiden.

Den store som sedan några år tillbaka inte åker till sin pappa mer frågar när vi flyttar, och hade inte bangat för att få lite nya upplevelser, men nu har jag två pojkar. När min store för något år sedan sa att han längtade efter dagen då han blev 18 för då fick han själv bestämma, kunde jag inte låta bli att skratta lite. Jag berättade för honom att vi alltid har någon/något över oss som gör att vi aldrig är helt fria. Jag hatar begränsningar, och detta är en begränsning.

När jag fick mitt första barn var jag lite yngre än trettio och jag känner hur livet, vad det nu är, flyger iväg snabbare än fjärilen. När jag väl är fri från direkt ansvar kanske min ork och nyfikenhet tagit slut. Men nu är snart vintern slut och mina energier börjat ta vid och att få se en sådan annons som jag inte kan svara på är lite av tortyr. Ännu ett i-landsproblem, men nu är det så att vi bor i ett i-land och jag vill så mycket, och har alltid velat, men vad gör man när de osynliga bojorna tynger ner en i myllan, även om man vet att det hade varit en underbar upplevelse för barnen?

Frihet är bara en illusion....