 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Angela Larsson
publicerad 30 jul 2012 kl. 06.00:
Angela Larsson
"Sluta acceptera näthat"
De individer som ägnat sig åt näthat mot människor de aldrig utbytt ett enda ord med, har antingen slutat vara mänskliga själva, eller så har de bara glömt att människan bakom texten har känslor.
Jag har antiperistatis. Vet ni vad det innebär? Det innebär att man fungerar bäst när man möter motstånd. När någon säger att man inte kan, känner man ett behov starkare än något annat att motbevisa dem och visa att man visst kan.
Jag blir inte sårad av att någon säger att jag är dålig. Jag blir starkare. Argare. Mer hårdhudad. Vill slå bort allt det onda med att komma ur dess grepp med hårdare slag. Baxa bort hatet med styrka.
Har ni hört talas om näthat? Det är i princip mobbning. Bakom skärmen kastar man sten på någon man ogillar. Det är lätt att hacka på någon när man känner sig skyddad av att orden bara finns på Internet. Då är det väl inte lika allvarligt? Då plötsligt växer möjligheten upp att sparka lite hårdare. Att gadda ihop sig fler och fler och dunka varandra i ryggen när man med febrila fingrar kladdar ner hat i kommentarsfälten.
Alla stora stjärnor på Internet råkar ut för just det här. Som exempel, en av Sveriges mest kända Internetstjärnor idag, Pewdiepie med snart en och en halv miljon fans, och växande med cirka tio tusen per dag på YouTube, får dagligen kommentarer om hur dålig han är. Också om hur bra han är.
Samma sak med bloggerskor och krönikörer - det är bara att surfa in till diverse bloggerskor som inte kollar kommentarer innan de publiceras, eller varför inte krönikor på Aftonbladet, så ser man hur människor flockas i hatsektionen.
Vänner till mig har blivit kränkta, mobbade, utpekade, ogillade utan en specifik anledning, av människor de aldrig pratat med. De individer som bankat in hat i människor de aldrig utbytt ett enda ord med, har antingen slutat vara mänskliga och empatiska själva, eller så har de bara glömt att människan bakom texten har känslor.
På senaste tiden, här är på Sourze, har jag fått vara offer. De som kommenterat mina artiklar har ständigt varit samma personer. De mailar mig också, som om mina ord på något sätt varit fullständigt riktade mot dem, de röstar ner allt jag lägger upp här, och som det ser ut verkar de njuta. En hel del.
Jag tar inte åt mig av deras hatkampanj. Bakom mig vilar ett annat hav, där ondskan är ersatt av bra kommentarer och stöttande ord. Därför så struntar jag fullständigt i kommentarerna jag fått på sistone. Om att jag inte borde få skriva på Sourze, om att mina artiklar är dynga, om att jag borde få en god lektion i vett och etikett.
Sourze.se är en tidning där de flesta som kommenterar, skriver och läser, skiljer sig en del från mig. Efter ett år av skrivande och läsande har jag insett att de flesta är äldre människor, oftast vita män, som älskar gamla värderingar, röstar upp Sverigedemokraternas artiklar och inte tycker om sådana som mig. Unga invandrartjejer som har för stark ryggrad för att låta sig slås ned av ilskna ord av ännu mer förbannade gubbar, som inte vill acceptera att jag har åsikter som jag gärna blottar och puttar fram till debatten.
Det. Biter. Inte. Längre. Jag är uppväxt i ett samhälle där jag inte alltid tolereras, där många hatar att jag tar den plats jag anser mig förtjäna, där tjejer och invandrare inte varit lika inräknade, där det är så förbaskat svårt att stå upp och säga "det här tänker jag inte ta".
Men sanningen är att era kommentarer, "haters", är en del av ett mycket större pussel. Just det jag skrev tidigare. Näthat. För ni är inte de enda. Miljarder av liknande kommentarer till andra människor som tar plats på sidorna på Internet, skrivs varje dag. Nätet av hat bara växer. Det här tänker jag inte ta. Det här vill jag inte acceptera.
Rösta ned den här artikeln. Skriv negativa kommentarer. På så sätt stödjer ni den. Fortsätt hata mina artiklar på grund av den jag är och allt det jag står för. Ni ger mig bara motstånd. Jag bevisar mig bara vara starkare.
Det som dock skrämmer mig, är att ni är en del av en förening täckt av hat där jag bara är ett enda av offren. Medkänslan för alla andra som inte växer sig starkare, utan istället bara lägger ner och tystnar, är så stark i mina ådror.
Det enda jag kan förmå mig att skriva, för att till slut bedyra vikten av att sluta hata, är att bördan av allt hat som du bär på inte kommer släppa för att du kränker någon annan. De negativa orden du så gärna vill släppa fria kommer bara att trycka ned någon annan. Har du någon sorts självbevarelsedrift så kan du hålla dem inom dig.
|
