Regalskeppet Vasa sjönk den 10 augusti 1628, hon som skulle ha blivit dåtidens symbol för Sveriges militära och politiska makt. Ingen fälldes för katastrofprojektet, men de testfakta vilka hade kunnat stoppa förlisningen ställdes i skuggan av samma undfallenhet inför makten som den vi ser i dag.
Under dessa 383 år som gått har granskningsmakten som mest haft 235 tidningar i Sverige, för att i dag enbart ha en synande kår, koncentrerat inom i stort sett några få stora medieföretag.
Deras små patrullbåtar har under senare decennier gått under gemensam flagg och kan utan överdrift benämnas som ytgående, byggda för lugna vatten och med besättningar som inte tål storm.
Det sista regalskeppet "Bonniers DN", sköts i sank för 34 år sedan, två distansminuter från regalskeppet Vasa. Peter Bratt hade publicerat en artikel den 18 november 1977, med rubriken "GEIJER SÄKERHETSRISK!", vilken påvisade rikspolischefen Carl Perssons oro över dåvarande justitieminister Lennart Geijers fraterniserande inom den illegala könshandeln.
Makteliten skickade genast fram regeringschefen Palme, för att förvandla ett redan känt PM (1970), till en inre angelägenhet som vid en offentlig granskning kunde rendera kostbara eftergifter, därmed basta.
Salvan tog så illa, att landets största opinionsbildande tidning förvandlades till en perforerad pappersdrake utan markkontakt. Redaktionschefen Hans-Ingvar Jonsson hissade omedelbart vit flagg inför Palmes brev och utskällningar. Paniken blev total, och alla ansvariga skulle omplaceras alternativt lämna skutan.
Råsoparna fick även Jonsson att offentligt dementera och oförbehållsamt ursäkta justitieministern Lennart Geijer, samt inför redaktionella personalen framföra sina förhoppningar att besättningen inte skulle bli mer impotent i fortsättningen.
Presstödet visade sin hämsko i form av den inbyggda självständighetsförklaringen och skadeglädjen inom kåren löpte fritt. Allmänheten hade i stället förväntat sig att tredje makten för första gången via en enad aktion, skulle förbise sina subjektspositioner, utan inflytande från kontakter via parlament och myndigheter.
Beviset för medias undfallenhet förstärktes dagen därpå då "Morgonekot" inte nämnde den artikel, som hos övriga media - helt utan publicistisk vetenskaplig analys, beskrevs vara landets största journalistiska misstag någonsin. Man kan med fog likna det mediala landskapet ett kalhygge, där inte ens den minsta lilla frötall reste sig upp och nös.
Skadeståndet för DN blev på 50 000 kronor, vilka gick till den fond som skulle användas för undersökande journalistiskt arbete. Som tack för stipendiet gjorde Olof Palme ett utspel på Publicistklubben och kallade där journalisterna bland annat för "kloakråttorna med de gula gaddarna".
Först på våren 1978, sände "Studio S" ett program som tassade i ämnet, vilket lämnade ytterligare dimridåer som påkallade en interpellation i riksdagen. Dimmorna undanröjdes då Olof Palme äntrade talarstolen och utgöt följande prosa: enbart slidder och sladder och förtal - och rykten som spritts av den organiserade brottsligheten. Det tog knappt ett år innan något substansiellt framkom. Expressens Jan Mosander publicerade promemorian med underlaget för Palmes lögner.
Till skillnad mot Aftonbladet som inte ville publicera riksdagsledamöternas privata könshandel, hade Expressen samma nedlåtande attityd som statsministern då det gällde den organiserade brottsligheten. Chefredaktör Strömstedt hade satt den grävande journalisten Per Wendel som granskare av importerad brottslighet i landet.
Men aktionen fick ett abrupt slut. Efter ett konkret hot från de inblandade, beslöt Bo Strömstedt att extraingångarna för Mariebergskomplexet skulle bommas igen och huvudingången skulle förstärkas med extravakter. Resultatet blev ett nytt jobb för Wendel, en viss autonomi för maffian och längre väg till arbetsplatsen för tidningarnas anställda.
Är det samma autonomi som vi nu ser har förstärkts mot bevakning av kriminella och verkfulla makthavare eller har Reinfeldt återupprättat indragningsmakten? Vad vi läsare och tittare idag serveras är definitivt inte tunga analyser från professionella samhällsgranskare, utan situationsbundna företeelser i realtid då endast felaktiga siffror presenteras. Volontärt övningsskytte på "lame duck", är i stället in legio.
I denna perspektivlösa sociala kontext finns landets mest låghalta, konung Carl Gustaf. Han kommer inte få någon interpellation behandlad i riksdagen, och då nästa drev går efter monarken kommer ingen moralisk moteld bland de etablerade journalisterna avlossas.
Borde inte svenska redaktioner i stället utsättas för ett husförhör, gällande den organiserade brottsligheten i Konungariket Sverige?
I stället odlas en simpel bekymmers-journalistik, samtidigt som svensk politik bedrivs utan rättsligt ansvar, något som inom juridiken kan liknas vid exculpation. Just detta begrepp är synnerligen adekvat men tydligt okänt, då våra folkvalda bevisligen genom att tillhöra en viss grupp, slipper juridiskt straff samt socialt och moraliskt klander från pressen. Inte ens kabinettsfråga är juridiskt bindande i "vårt land"!
Därför medborgare - underskatta aldrig Juholts kamrater på Regeringskansliet. Journalisten och författaren Gunnar Wall anser att nämnda instans undanröjde en regelrätt mordutredning. Utredningen av mordet på statsminister Olof Palme pekar än så länge på en total mörkläggning av det huvudmaterial som varje lands säkerhetsorganisationer betecknar som prio ett för att försvara rikets säkerhet.
I Palmes fall var det "Landsförrädarspåret". Detta huvudspår som Holmér ignorerade, vilket ansågs kunna "skaka Sveriges grundvalar", men undanröjdes då det statsbärande partiet skulle ha råkat ut för ett haveri som i en jämförelse skulle förvandlat regalskeppet Vasa till en barkbåt.
Juholts fiender borde ägna Regeringskansliet en försenad tacksamhetens tanke i stället för att hacka på Håkan för den historiska smygsocialisering som varken Mona eller Juholt står för.
Gäller fortfarande journalisten och socialdemokratens Anders Ferms devis: svenska folket är inte moget att få veta sanningen? Eller är endast förekommande kritik och anklagelser mot makthavarna i romanform ett bevis i sig?
Leif E Ström, Consigliere för den obefintliga transparansen
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
