 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Anna-Carin Collin
publicerad 10 dec 2003 kl. 00.09:
"ROTK" - En tretimmarssvindel!
Eller "När Nils-Petter gick ut för att hämta luft"
Jag erkänner. Jag har skyhöga förväntningar där i biomörkret. Ta mig med nu då, tänker jag sturskt när ridån går upp. Överraska mig, förför mig, låt mig inte gå härifrån besviken. Tre timmar senare är jag totalt utpumpad.
Det är verkligen sant. "Sagan om konungens återkomst", den sista filmen i trilogin om Härskarringen får de två föregående, "Sagan om ringen" och "Sagan om de två tornen", att framstå som söndagsutflykter. Transportsträckor.
Allt är svindlande, vidsträckt, hisnande och så skickligt gjort att man inte en enda gång tvivlar på att Plennor Fields, Mordor och Minas Tirith verkligen existerar. Det sparas inte på någonting. Orcherna får Elefantmannen att se ut som Mr Universum. De må vara punchiga, men är outtröttliga. Deras katapulter hivar iväg stenblock på stenblock, stora som Globen.
Olifanterna, fantasy-mammutarna som används som stridsvagnar, är väldigare än Godzilla. Den slippriga bergväggen, ett av många hinder som Frodo och Sam möter på väg till Mordor där de ska göra sig av med den förbannade ringen, är brantare och halkigare än obelisken på Sergels Torg. Alla palats, bastioner och skräckborgar med tinnar och torn får New Yorks skyskrapor att framstå som sommarstugor.
När ljudet av tiotusentals krigare till häst får biostolarna att skaka dyker de där flygande ringvålnaderna upp med sina hjärtskärande skrin som höjer decibelnivån ytterligare några snäpp. (Jag tror det var då Nils-Petter gick ut).
Det är mycket testosteron, muskler, böljande hårmanar och bekymmersrynkor mellan ögonen. Ensam kvinna, förutom Liv Tylors änglalika alv, de som talar och rör sig med eftertanke, är Eowyn. Men det visar sig vara mycket stake i henne. När hon fäller sin mest dräpande replik är jag övertygad om att Cecilia Hagen i bänkraden framför vill resa sig upp, precis som jag, och tjoa: "JA! JA! HEJA! HEJA!"
Det är ett omåttligt frosseri. Plötsligt dyker Bernt Dahlbäcks lustmord på musikindustrin upp från något 70-talsskrymsle i bakhuvudet. Någon som minns? Det började med en finstämd akustisk gitarr som snart fick sällskap av en orgel, lite basplonk, trummor, en doakör, en symfoniorkester med pukor och cymbaler och så slutligen demonproducentens vrål:
"KANOON! JAG VILL HA EN KANOOON!".
Regissören Peter Jackson fick också sina kanoner. Finns det någon finstämd gitarr där i bakgrunden? Finns det något budskap eller är det bara den mest avancerade verklighetsflykten på bio för lång tid framöver?
Många har blivit provocerade av köandet som pågått i veckor utanför landets biografer.
"Varför kan de inte vara lika engagerade för något verkligt?" sa Viggo Cavling, journalist på Dagens Nyheter och en av kritikerna, i TV 4:s Nyhetsmorgon. Men filmerna hade han inte sett.
De två första filmerna i trilogin har spelat in 1,8 miljarder dollar. Ändå är den här sortens verklighetsflykt inte riktigt accepterad. För att vi lever i en upplyst tid och borde veta bättre? Men myter och sagor har alltid varit viktiga för oss människor, i alla tider, i alla kulturer. Varför inte även nu?
Sam och Frodo diskuterar i slutet av del två om deras strapatser skulle platsa i en saga som berättas från generation till generation:
"De bästa sagorna är de där hjältarna kämpar för det goda och trots alla motgångar aldrig vänder om, trots att de har chansen flera gånger" filosoferar de, helt omedvetna om hur väl de skulle kvalificera sig. Är inte det ett schyst budskap?
Peter Jackson tröttnade på att vänta på att någon annan skulle filmatisera trilogin om Härskarringen. Han bestämde sig för att göra det själv. Hur följer man upp ett sådant gigantiskt projekt utan att drabbas av PPD - postpartum depression? Tar nya tag snabbt som sjutton? Jackson sätter just nu tänderna i KingKong som ska filmatiseras än en gång.
Trilogin om Härskarringen lär ingen röra igen. Någonsin.
- - -
"The Return of the King" - "Sagan om Konungens återkomst" har världspremiär den 17 december, 2003.
: : :
Till minne av Adriano Pancini, kollega och god vän. Jag är säker på att han hade älskat den här filmen. Adriano gick bort igår efter en lång tids kamp mot cancer. Så saknad.
Mina tankar är hos Carina och barnen.
(Foto: Frodo (Elijah Wood) i Sagan om konungens återkomst, © New Line Productions)
|
Anna Linusson