Dagens skrivtips: Soldatmordet i London | Vård till papperslösa | Tamerlan Tsarnajev kopplas till trippelmordBörja här!
Artikel
av Lennart Lundwall
publicerad 12 aug 2012 kl. 06.00:
Foto: flickr/Per Ola Wiberg ~ Powi (BY CC 2.0)
"Och björkarnas bla-haad"
Utdrag ur obduktionsprotokoll: "Geronten är intill bristningsgränsen fylld av gula, vassa små björkfrön, som förmodligen tagit sig in i personens gängliga gestalt genom befintliga kroppsöppningar".
En dag som denna, då björkfröna yr i gula moln från min himmelshöga björk, stjäl jag en rad av Erik Axel Karlfeldt. Vad ska han göra åt det:
Tallarnas ba-harr och björkarnas bla-haad. (Enligt melodin ska strofen sjungas ungefär så.)
Fåniga funderingar dyker upp i augustimånens overkliga sken. Stor och gul hänger fullmånen i kväll i krokig arm i grannens tall och sprider sitt romantiska sken nästan förföriskt. Över gamlingarna som fått nog av både romantik och kallt gulvitt ljus och av de miljarder gula vassa björkfrön som yr in när man öppnar altandörren. 20 grader plus i utetemperatur klockan 23 - inte ens detta kan lura oss att ta kvällsgodiset utanför huset. Man sätter kanske björkfröna i halsen och det rubriceras knappast som en naturlig död.
Utdrag ur obduktionsprotokoll: "Geronten är intill bristningsgränsen fylld av gula, vassa små björkfrön, som förmodligen tagit sig in i personens gängliga gestalt genom befintliga kroppsöppningar". Den vetenskapen vill vi inte bidra till och stannar alltså inomhus trots att det råkar pågå inomhustemperatur utomhus, så beskrivet för att rejält missbruka alla tjuguåtta bokstäverna.
Egentligen satte jag mig här för att beklaga alla semesterfirare denna sommar som aldrig kom. Som friherre långt över pensionsåldern saknar jag verkligen känslan av spänning de där dagarna innan semestern utbröt. Det var pirrande härligt. Folk frågar hur det är att ha semester och fritid hela tiden. Jag brukar svara att jag har fritidshus vilket betyder att jag saknar fritid. På 1970-talet hyrde familjen varje sommar ett hus i Vestjylland, vid Blokhus eller Løkken. Barnen gillade övernattningen på hotellet med pool i Göteborg. Efter den härliga hotellfrukosten kör vi upp på den spännande färjan mot Frederikshavn med spelautomater och affärer och alla möjliga människor. Vestjylland i juli betyder antingen dubbla ylletröjor i lä på stranden. Eller värme och nära vindstilla och rödbränd näsa och timtal av bad i ljummet, salt vatten. Och ständiga oljefläckar på fötterna. På köpet, liksom. Oljan lurar i den ljusa sanden...
Alla stackars husägare som i sommar fått sin bostad dränkt av regnvatten som enligt gammal dålig vana fallit på fel ställe. Trist. Det är väl tråkigt nog att alla småfåglarna som vanligt, dagarna efter midsommar, slutar sjunga sina lockvisor och revirsånger. Den enda som kämpar vidare några veckor in i juli är trädgårdssångaren, den där högljudda men ganska välsjungande som håller oss vakna de där ljusaste veckorna kring midsommar.
Smofoglarne, som Ramel stavade dom, SLUTAR sjunga när ungarna lämnar boet. I människornas värld är det tvärt om - då BÖRJAR man sjunga. Av lättnad eller något. När dom flyttar kan badrumssångens kvalitet lyfta ett par snäpp utan protester av typen "Sluta gapa farsan". Tills man börjar sakna dom. Då sjunger man kanske lite tyst i telefon när man ringer sitt dagliga "Hur mår du, hur går det, behöver du stålar"-samtal. Ty att tjata, det är förälderns kall.
Vi har i sommar i mindre gäng besökt en del s.k. bilträffar. Fascinerande upplevelser - nostalgin och barndomsminnena rusar emot oss och damerna ropar "Oh, en Dyna Panhard! Så sööt! En sån hade grannen när jag var liten!" En femtitrea som nästan helt stått emot att aluminiumkarossen på sikt förvandlas till pulver. Vi tar en titt på hundratalet välhållna åk - från T-Ford årgång 1919, A-Ford 1931 till Shelby Cobra med 500 hk V8 som kör ifrån allt med ett avgrundsvrål. För att inte tala om alla femtitalsbilarna "som farsan hade".
Min beundran går till folk som lägger all fritid (och en god slant därtill) för att totalrenovera en amerikansk bil, ett plåtschabrak från femtiotalet. Man importerar ett vrak i container med lastfartyg, reser tillbaka till USA flera gånger för att leta efter reservdelar och efter fyra-fem år glider en "ny" glänsande femtitalsbil ut ur garaget. En stor kulturgärning. Man kan bara hoppas att det är lika kul att äga och köra den som det var att leta, bygga upp och färdigställa den. Själv skulle jag inte våga köra omkring med en femtio år gammal amerikansk bil i nyskick. Den är ju värd mycket över en kvarts miljon. Jag skulle nog sälja den till ockerpris. Vad jag skulle göra med alla pengarna? Köpa en Dyna Panhard 1953 i trevligt vardagsskick. Eller en Citroen CV2. Eller en Fiat 500, den fyrcylindriga, tidiga med cabriocoach. Eller en Renault CV4 1955. Eller en Simca 1000 från 1963. Budgetalternativ är en Renault Twingo, den tidiga med canvastaket. Nästan en cabriolet.
Och sen sätta igång att pula i verkstaden under björken. När den fröat färdigt. Och hoppas på en del råd av Roy och Roger.
Lennart Lundwall, Gammal men inte äldst
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
