SOURZE UNG
Artikel av Veronica Sjöberg publicerad 14 sep 2003 kl. 10.40:

"Men skrik inte då!"

Fel plats. Fel tidpunkt - som vanligt.

Reinfelt och Kungen har gjort det - skriv själv i Sourze! - se fler som gjort det

Nu har jag gått omkring och verkligen försökt känna mig omtyckt. Jag har gått med de som ska föreställa mina vänner. Eller några av dem i alla fall.

Jag har hållit dem i handen, hoppat och knuffat dem i böljande hav av folkmassor på konsert. Jag har tröstat dem när de velat bli tröstade fast jag kanske bara ville sova.
Jag har gjort saker jag aldrig skulle gjort om det inte vore för deras skull.

Jag har varit glad när de är glada fast jag kanske varit dödligt avundsjuk på deras söta små liv.

Men när det väl gäller... När jag väl sitter där. Ensam i ett hörn, lämnad att sova i kalla kläder för att jag inte kan gå hem eftersom jag egentligen skulle sova över hos nån kompis nånstans som inte gick samma väg som jag...

Vem står där då? Vem säger att "lilla Veronica ta min hand och så går vi hem tillsammans"?

Ett fåtal.

I mitt liv finns det de som aldrig skulle svika mig... De sitter och myser med familjen eller pluggar på helgkvällarna, någon gång ibland följer de med på någon fest som kommunen anordnar. De trivs med det. Om jag också skulle trivts med det så skulle jag också gjort så. Men nej. Så jag har "resten". Resten är mina "kontakter". De som inte vill ha mig där egentligen. De som jag duger för ibland.

Varför har jag Resten egentligen? Vad gör de i mitt liv när jag VET att de aldrig skulle ställa upp för mig...

När det verkligen gäller.

Jag finns där hos dem om jag tvingar mig själv till det... det är ingen som riktigt bryr sig om jag är där eller ej.
Någon skriker att det är fest på fredag. Jag frågar när. De säger kanske var. De säger kanske tid. Men det känns som om det verkligen kvittar om jag går eller ej för ingen vill kanske ha mig där så mycket att de faktiskt säger att jag ska gå. När jag kommer till festen så kramar några av dem mig och säger att varoligtattdukomdetvarjusålängesen. Resten bara kollar och nickar på sin höjd. Eller undrar vemfanärhonöhskitsamma.

Ja. Jag är en nobody. Ingen betydelse.

Idag skrek jag. Måste få ut all jävla skit. Jag skrek när vi gick över Djurgårdsbron från Grönan och konsert.

Jag bara skrek och avreagerade mig.

"Kolla hon skriker! Haha, jag har aldrig sett dig skrika?"
Jag fortsatte tills de sa:
"Men skrik inte då!"
Då blev jag tyst. Sket i hela jävla världen. Ni bryr er bara precis så lite som ni måste. Inte ett skit mer. Det viktiga för er var inte varför jag skrek utan att jag gjorde det.

Så långt räckte det.

Jag har vänner som alltid får höra att de är söta. Så söt, så vacker, så snygg, så cool, så social... listan kan göras lång.

Många av dem förnekar det fast det syns så väl att de vet precis hur bra de är. Det är därför de är bra.

Jag är en stor klump av ostabil osäkerhet.

Någon säger att Veronica är söt. Att Veronica är bra.
Veronica krymper ihop och håller käft.

Då tror alla att jag har rätt. Nej. Jag duger inte ens för mig själv... Hur kan jag då duga för någon annan?

Det känns som om alla hatar mig och ingen riktigt vill ha mig någonstans i natt. Eller jo. Kanske någon. Kanske någon som sa så igår. Men. Jag vill ju vara jobbig och skrika... eller hur?