 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Birgitta Stiefler
publicerad 7 feb 2010 kl. 15.55:
"Loranga, Masarin och Dartanjang" i Malmö
Efter en rejäl glädjekick vill jag rekommendera andra att se denna energirika barnpjäs som går på Hipp.
Vi har en väldigt aktiv personalklubb där jag för tillfället arbetar. De anordnar resor till skog och mark, hästridning, ost- och vinprovning och en hel del teaterbesök. Jag har inte varit på så många av dessa tillställningar eftersom jag arbetar för mycket och min fritid oftast är uppbokad av annat, men när jag för någon vecka sedan ögnade igenom mailet som berättade om nya evenemang landade mina ögon på en föreställning på Hipp i Malmö. Det var teateruppsättning efter Barbro Lindgrens bok "Loranga, Masarin och Dartanjang" (dramatisering av Mats Kjelbye).
Jag tänkte, varför inte, och bokade mig och den lille sonen, mycket för jag var spänd på hur man hade gjort denna bok till en teater. Jag har läst den för båda barnen och tycker mycket om den, så mina förväntningar var inte så höga, då jag oftast tycker att böckerna är bättre än filmatiseringarna.
Sagt och gjort, sonen och jag anlände i god tid och såg alla dessa farmödrar komma med sina barnbarn. Det var många vuxna och dubbelt så många barn.
Scenen var spännande eftersom det var mycket saker som ögonen kunde vila på, och när föreställningen väl började var hela teatern knäpptyst.
Det var en underbar föreställning, och anledningen till att jag tyckte så mycket om den var att den var helt tokig. Den fick en att tänka som ett barn på så sätt att nya tankar lätt tar plats innan gamla är färdiga. Det hände mycket även om storyn i sig inte var så svår att hänga med i. Skådespelarna hade underbar inlevelseförmåga och jag gissar att det kanske inte är så lätt att spela ett barn när man är vuxen, men Susanne Karlsson som spelade Masarin var underbar. Alla skådespelarna var härliga och Loranga (Erik Olsson) var väl den som höll de andra inblandade där ibland den smått galna Dartanjang (Magnus Schmitz) under kontroll så inte allt spårade ur, ur ett vuxet perspektiv.
Efter pausen blev hela publiken engagerad i den hemliga klubben som skådespelarna hade startat och bestod av oss tittare. Det ställdes frågor till publiken och vid ett tillfälle stod vi alla upp och sjöng födelsedagssång och hurrade för tjuven Gustav som tydligen hade födelsedag just den dagen.
Dessa människor hade en förmåga att förmedla glädje och fantasi på en naturligt sätt som gjorde att mormor likväl som lilla Sara skrattade gott. Mitt ansikte sken och så även sonens när vi begav oss av i ett vinterkallt Malmö på väg mot bilen.
Även om ni inte har några barn eller barnbarn att ta med så kan jag varmt rekommendera er att se denna pjäs som tar ert sinne med på en resa bakåt i tiden, om man tillåter sig, vill säga.
|
