 |
MEDIA
Artikel
av Charlie Söderberg
publicerad 9 apr 2010 kl. 11.43:
Charlie Söderberg, Programledare i Lyxfällan, driver sajten Pengakoll.nuFoto: Balansekonomi.se
"Jag är sträng för att jag tror på folk"
"I TV-programmet Lyxfällan får jag beröm för hur sträng jag kan vara mot alla dåliga betalare och många surpottor i Sverige njuter av att tillsammans med mig få snörpa på munnen hemma i TV-sofforna. Men jag är sträng för att jag tror där andra gett upp."
Det är så otroligt lätt att vara negativ. Har ni tänkt på det? Det är smidigt att vara skeptisk eller "realist" som det så ofta heter. Den som inte går på vad som helst undviker en hel del smällar i livet och en rejäl portion negativt synsätt kan fungera som en stötdämpare genom livet. Det ger liksom en jämnare kurva som mindre liknar hjärtats hackiga toppar och dalar och mer liknar dödens lugna raka streck. Det är lugnt och tryggt att vara negativ. Lugnt och fruktansvärt tråkigt.
Att vara skeptisk anses ofta som vuxet medan entusiasmen anses barnslig och naiv. Omvärlden kräver dessutom betydligt mindre förklaringar från den avvisande, det räcker med att säga "det är inte min grej helt enkelt" eller "det var nog nått med personkemin". Den som är positiv och entusiastisk måste noga kunna underbygga varför man går om kring och tycker nått är bra.
I TV-programmet Lyxfällan får jag själv mycket beröm för hur sträng jag kan vara mot alla dåliga betalare och många surpottor i Sverige njuter av att tillsammans med mig få snörpa på munnen hemma i TV-sofforna. Men man missar halva poängen. Jag är inte negativ, jag är omåttligt positiv. Mitt sätt att prata med dåliga betalare grundar sig i att jag faktiskt tror att de kan bättre, mycket bättre, trots att det inte finns några bevis för det ännu. Jag tror där alla andra gett upp, annars skulle det vara fullständigt meningslöst att "vara sträng", som en del uppfattar att jag är.
Min egen coach sa en gång till mig: "Det krävs ingenting för att vara kritisk", och visst är det så. Man behöver vare sig vara kompentent eller erfaren för att såga någon vid fotknölarna, men för att tro på något verkar det krävas en doktorsexamen. Själv är jag ständigt förvånad över hur jag dagligen skärskådas av journalister med kritiska ögon. Det är som att de alla vill fråga "Vad ger dig rätten att hjälpa andra?" medan den som sitter i debattprogram och idoljurys kan spy galla till höger och vänster utan att frågan "vad ger dig rätten att inte tro på det här?" dyker upp.
Nu är det valår och alla partier väljer som vanligt den enkla vägen. Man är skeptisk och kritisk till vad de andra partierna genomför eller vill genomföra, hur bra förslagen än är. Mona Salin rasar över många borgliga åtgärder för att sedan, när fokus ligger på annat, i smyg byta åsikt till just den hon innan var så kritisk emot. Motsvarande exempel finns förstås i alla partier.
Jag ger mig tusan på att det finns tusen riktigt bra affärsidéer som inte ens lämnar ritbordet varje dag för att någon ville spela allan och vara skeptisk. Tusentals människor struntar varje dag i att fondspara för att andra är kritiska mot avgifter och dåliga placeringar. Tusentals människor vågar inte starta eget för att någon "vänlig själ" ser det som deras uppgift att först pumpa i dem minst 100 exempel på hur det kan gå åt skogen.
Visst har vi alla behov av andras perspektiv och förnuftets röst, men det bör komma från någon som tror på dig, tror på det du gör och är villig att engagera sig och gör nått. Det storslagna ligger inte i att våga sticka ut hakan och ifrågasätta, utan i att sticka ut hakan genom att i en skeptisk värld resa sig upp och applådera.
Mitt förslag är att istället för att säga "om det nu är så bra, varför har ingen redan gjort det?" säga "det låter spännande, hur kan jag hjälpa till?"
|
