 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Yohannis Petersson
publicerad 19 jun 2012 kl. 06.00:
Magnus HärenstamFoto: flickr/2entertain
"Jag är folkpartist"
Under en intervju med Magnus Härenstam för några år sedan, ställde Stina Dabrowski frågan om hans politiska hemvist.
Hon fick först ett introvert svar, med motiveringen att hans budskap är opolitiska, men kom till slut fram med: "Jag är väl som folk är överlag: folkpartist".
Denna beskrivning är klassisk när det gäller svenskarnas politiska hemvist, inte bara Magnus Härenstam utan politiska analytiker som den socialdemokratiska statsvetaren Stig-Björn Ljunggren har använt den.
Vad säger då beskrivningen och vad menas med den? Ska man gå på ideologier, så är Folkpartiet det parti som först haft socialliberalismen som värdegrund. En ideologi som anses främja individens skaparkraft och förmåga att få utveckla sina fulla potentialer, parallellt med ett socialt - offentligt finansierat - skyddsnät, för samtliga medborgares intressen. En ideologisk utgångspunkt, som idag har en bred representation i Sveriges riksdag, från Miljöpartiet till de "Nya Moderaterna". Det fanns en tid då Moderata samlingspartiets politik speglade en betydligt högerliberalare attityd, av mediavänstern kallad "nyliberalismen", och utgick från en liberal rättighetslära influerad från USA. Denna gick i korthet ut på att varje människa har rätt att göra det hon vill och som gagnar hennes eget bästa, förutsatt att det inte skadar någon annan. Ur ett ytligt perspektiv inget anmärkningsvärt, men betraktar man den närmre går det att konstatera att rättighetsläran utesluter en moralisk skyldighet att hjälpa mindre bemedlade, bara för att man själv inte vållat deras skada och lidande. Sammanfattningsvis utesluter läran socialt ansvarstagande och förefaller därför som hård och ohållbar, för att inte säga oetisk, att grunda politiska ställningstaganden ifrån.
Av de tre traditionella politiska ideologierna, socialismen, liberalismen och konservatismen, finns det dessutom endast en som har ett valspråk som inbjuder till ideologisk offensivitet: liberalismens frihet, jämlikhet och broderskap. Medan socialismens "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov", saknar egenvärde, liksom konservatismens "man måste förändra, för att bevara". Valspråket "frihet, jämlikhet och broderskap", finns det förvisso ingen anledning att bara ge liberalismen monopol på, eftersom det först myntades i franska nationalförsamlingen och lär där ha representerats av såväl frisinnade liberaler som demokratiska socialister.
Vad säger då detta valspråk?
Frihet - kan det möjligen vara människans rätt att fritt röra sig över fältet? Fritt uttrycka sina åsikter och fritt använda sin egendom? Allt detta förutsatt att man inte kränker eller gör våld på någon annans berättigade frihet. Det förutsätter ju då också ett mått av respekt, moraliskt och socialt ansvarstagande. Det är här Jämlikheten kommer in i form av ett principiellt hänsynstagande till lika intresse, vad beträffar alla människors primära och sekundära behov. De första omfattas av de mänskliga rättigheterna, medan de andra kan vara nationella överenskommelser. Det sista begreppet: Broderskap, associerar till solidaritet, det vill säga; en beredvillighet att hjälpa och stödja medmänniskor - oavsett hur begreppet kan tänka sig ta praktiska uttryck? Med detta valspråk i minnet, blir det lättare att se att de flesta partier har någonting att erbjuda, utan att behöva betrakta sig varken som demokratisk socialist eller frisinnad och god liberal. Man behöver heller inte vara socialist för att framföra åsikten att en eller annan verksamhet bör vara eller förbli i offentlig regi, av praktiska skäl eller med hänsyn till lika intresse för medborgarna. Med andra ord förtjänar man inte att bli stämplad som renodlad socialist bara för att man förordar socialisering av en verksamhet.
Varför då inte börja beskriva "medelsvensson" som socialliberal istället; en ideologisk värdegrund som numera representeras av socialdemokratin, sedan de för några år sedan strök socialism och antikapitalism i sitt partiprogram? Varför ge ett enda parti patent på sin ideologiska hemvist?
|
