Enligt filmen "Inte utan min dotter" så består landet Iran av helreligiösa idioter som aldrig duschar om de inte har haft sex, getslaktare som välkomnar sina gäster i landet genom att avrätta djur på flygplatsen och heltäkta mormödrar som skriker ut sin ilskla över varje svärdotter som inte har samma hårfärg som hon själv. Jag är iranier. Förlåt mitt felaktiga språkbruk men vad i helvete?
Jag har bott i Sverige i snart 16 år och aldrig i hela mitt liv har jag skämts för mina rötter som när jag tillsammans med några vänner diskuterade filmen i fråga. Även om jag vet att inte en tiondel av det som sägs och visas i filmen stämmer så blir jag rödblossig i ansiktet och stammar när man frågar mig varför det finns nunnor som hoppar med maskingevär ur minibussar på gatorna. Jag vet inte vad jag ska säga. Om jag säger att det inte är så tror man att jag säger det enbart för att försvara mitt land och om jag inte säger något så är jag feg. Vad ska man göra?
Någonting som är roligt, på ett tragiskt och sjukt sätt, är att filmen inte ens är inspelad i Iran och att en av huvudpersonerna som ska spela iranier - mannen som förvandlas från en snäll make till en barbarisk kvinnomisshandlare - spelas av en pakistanier. Va? Om detta är en film som är ärlig och byggd på den verklig berättelse - som förtexterna så vänligt påpekar - så borde det väl inte vara några problem att: 1. Spela in filmen i Iran. 2. Få iranska skådespelare.
Anledningen måste således vara att regissören eller författaren till boken som filmen är byggd på har lagt på lite - väldigt mycket - dramatik för att tittarna ska hållas i schakt.
Vad det än är så har jag kommit underfund med hur jag ska svara när någon frågar mig om iranska män enbart duschar efter att de har haft sex så svarar jag: - Ja. Grejen är att dom har sex oftare än idioter som tror på sådana fördomar.
Navid Modiri, david fast med n istället
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Många svenska föräldrar har följt Anna Wahlgrens råd om barnuppfostran
