 |
Artikel
av Angus Liddell
publicerad 21 nov 2011 kl. 06.00:
"I'm in heaven!"
Rysningar, världsklass och en omgång på gråtsträngarna i halsen - Angus Liddell om fredagens omgång i Idol 2011.
Nu försvann den mest tekniska sångerskan i år. Sent kommer vi att glömma detta lilla krutpaket från Eckerö. Hon har varje vecka levererat så kanonbra, man har vetat att hur det än går så levererar i alla fall Fröken Amanda Persson. Och nu är hon borta. Fast höra henne, det kommer vi med all säkerhet att göra i framtiden. I alla fall om det finns rättvisa i den här världen, för en superkanonbra sångerska, det har vi minsann fått till oss här via Idol. Vi hörs i radion Amanda. Jag brukar lyssna på topplistan och det blir väl där du kommer att vara, förstås.
Robin kom in som en stor stjärna i båda sina låtar. Bohemian Rhapsody var något maffigt att ta på sig, men detta gjorde Robin med bravur. Han använde hela scenen och fick med publiken som han ville, och fortsatte sedan med U2:s Pride. Han har styrka, röst och absolut pondus att dra de här låtarna. Dövörat har han lärt sig att slå till när Bard givetvis måste kasta ur sig sin skit, men det gör även vi här i sofforna. Tyvärr måste jag säga, när Alexander Bard annars är en så intelligent människa och saklig i sina diskussioner. Men men, allt för en bra show.
Molly kommer in och sjunger Mama Knows Best, ingen enkel låt och hon gör den faktiskt rättvisa. Hon har lite nya moves och är lite mera självsäker, men jag vill ändå ha mer när det gäller Molly. Jag vill ha rysningar varje gång, kan man kräva det? Andra låten, Listen, ger precis det jag efterfrågar, och konstigt nog kräver, när det gäller Molly. Gud vad hon är bra, detta är i världsklass och det faller ett skimmer av Broadway över hela mitt vardagsrum. Underbart, tack Molly. Jag känner mig nästan som om jag plankat in på en världsturné, och borde ha betalat någonstans på vägen. Är detta verkligen gratis?
Och så givetvis Amanda Fondell, ja, hade hon suttit i en bar och förvandlats på detta sätt som hon alltid gör när hon äntrar scenen, då hade jag beställt "En likadan tack". Eld och lågor blir det när Satisfaction sjungs av denna nya lilla Lundastjärna. Idag fick jag tyvärr inte se hennes lilla småstegsmarsch som kommer när hon är i sin högsta växel, men jag är jättenöjd ändå. Först levererade hon Piece of my Heart - Janis Joplin så klart, och då förstår ni nog att det blir svårt. Ingen bör ge sig på Joplin. Amanda ger allt och hennes tolkning blir godkänd, men som sagt, det är inte lätt med Joplin.
Sist, och som hon än en gång visar idag, absolut inte minst, Moa. Supergoa Moa, hon startar med Go your own Way. Ett kanonval om det inte vore för den jäkla svengelskan, som Lidell säger, den skär igenom. I alla fall för mig som är engelsktalande. Det måste bort. Sedan när hon ger oss Fields of Gold, då är svengelskan som bortblåst och vi får en omgång på våra gråtsträngar i halsen. Detta är Moa. Gud om det fanns änglar, ja då sjöng de säkert så här. I'm in heaven!
Tycker ni som jag att Jessie J bara är så jädrans bra? Hon rockar så jäkla fett att man önskar man kunde dansa, men det ska omgivningen besparas. Nästa stopp Malmö, fyra mil från mitt hem och fan, ingen biljett. Men det är klart, då skulle frugan också ha följt med, och då vet jag nog vem hon skulle krama.
Nej tack, det får bli TV:n i stället. Nallebjörn, my ass.
|
