Det måste vara fruktansvärt att plötsligt få reda på att ens sambo har varit ute och våldtagit. Chocken skulle vara total. Från att ena dagen ha haft ett normalt familjeliv med skola, granngemenskap och Bolibompa, till att nästa dag ha fått hela sitt liv slaget i spillror. Hur tacklar man något sånt?
//Han kommer hem där efter firmafesten. Kryper ner hos dig i sängen. Du kanske vaknar till när han pussar dig i nacken. "Hur var det på festen då?" "Jodå, det var OK". Han har bara ett kort tag tidigare sköljt ur sin blodiga mun efter ha bitit av en 51-årig kvinna örat.//
Förmodligen kommer väl förnekelsen först. Det skulle väl vara för svårt annars. Kroppens sätt att skydda sig från att bli tokig. Hjärnan och hjärtat måste skiljas åt. Kanske skulle man explodera annars.
Kan man fortsätta älska en man fast man fått veta att han har våldtagit? Nej, kanske många snabbt skulle svara. Men kan kärleken bara svalna sådär på en dag - Pang Bom - eller blir det till att gå in i förnekelsens bubbla.
Man kan ju också undra hur det ska gå för barnen. Dom kommer väl aldrig kunna träffa sina kompisar igen. Brutalt kommer dom att ryckas upp med rötterna. Rötter som rotat sig. Barnen kommer för evigt få leva med vissheten om att deras pappa är våldtäktsman. Han som bet av öron. Hur blir man då som människa?
Fy faen, rent utsagt! Jag blir så himla upprörd att jag bara kokar inombords. Här har vi en helt normal familjefar. Hur trevlig som helst; rar, omtänksam, bygger ut huset och tar hand om barnen. samtidigt som han har ligger bakom de brutala våldäktsöverkfallen i Umeå.
Hur går det ihop? Jag förstår inte. Jag vet inte om jag vill förstå.
Såg för en tid sedan en helt otrolig dokumentärserie på SVT som hette "Dödsfallet" av den franske regissören Jean-Xavier de Lestrade. Den nystar upp en historia som börjar med att en man ringer polisen och gråtande berättar att hans fru ramlat nerför trappan och inte andas längre. Kvinnan är död när polisen kommer fram. Hon har djupa, blodiga märken i bakhuvudet som om hennes huvud blivit slaget med något vasst. Dokumentären beskriver en ansvarstagande familjefar som framstår som vem som helst. VEM SOM HELST! Verkligheten överträffar dina värsta mardrömmar.
Jag vill inte ha det så! Jag vill att mördare och våldtäktsmän ska se ut som monster - inte som normala människor. Man ska på långt håll kunna avgöra om någon är ond eller god. Jag vill inte att mördare och våldtäktsmän ska vara "snälla". Nej, våldtäktsmän kan väl i varje fall ha det goda omdömet att se hemska ut och vara genuint onda hela tiden - så man vet. Jag gillar inte dom här Dr Jekyl & Mr Hyde-typerna.
Blir lite oroad när Leif Silbersky ska ta sig an fallet. Kommer "Hagamannen" då att yrka på tillfällig sinnesförvirring? Eller att han inte minns något. Ska det sluta med att straffet efter några år förvandlas till öppen rättspsykiatrisk vård? Kanske ett förhållande med någon i personalen? Vem vet. Vad jag vet är att verkligheten aldrig upphör att förvåna.
Är det inte så att alla som våldtar har en skruv lös och behöver vård. Ska man då kunna sätta någon som våldtagit i fängelse överhuvudtaget?
Anna Drangel,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Roger Lord
