 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Henrik Ragnevi
publicerad 30 jan 2004 kl. 15.56:
"Fyra nyanser av brunt" av Killinggänget
Frågan är om åskådarna ska skratta med eller åt rollfigurerna i filmen och det är inte så självklart vilket ställningstagande upphovsmännen själva alltid har till sina karaktärer.
Regi: Tomas Alfredson
Manus: Tomas Alfredson, Robert Gustafsson, Jonas Inde, Andres Lokko, Martin Luuk, Johan Rheborg, Henrik Schyffert.
Skådespelare: Robert Gustafsson, Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Jonas Inde, Maria Kulle, Karl Linnertorp, Anna Björk, Ulf Brunnberg, Anders Johannison, Oskar Thunberg m.fl.
Filmbolag: SVT
Genré: Komedi
Speltid: 3 timmar och 12 minuter, plus 15 minuter paus.
Betyg: * * * (3 av 5)
På omslaget till pressmaterialet för Fyra nyanser av brunt syns en brun version av den svenska flaggan som går i fyra olika nyanser, riktigt varför det här är filmens titel går det inte att få någon klarhet i, mer än att det rör sig om fyra parallella handlingar.
Den första delen inleds med att den yngste av tre bröder, Tony (Jonas Inde) beger sig hem till Dalarna för att möta sin far, den tidigare berömde kusken Sören H (Conny Linnteg). När han väl kommer dit har Sören H precis dött efter en tids sjukdom. Dennes sista önskan är att han ska få en påkostad begravning i orientens tecken, vilket blir Tony och hans bröders uppgift att genomföra. Trots att Sören H är död så fungerar han som en sorts berättare (Peter Carlsson gör dennes röst) genom hela filmen.
I den andra episoden möter vi Richard (Henrik Schyffert) och hans fru Tove (Anna Björk). De driver gemensamt det nyrenoverade och minimalistiskt inredda hotell Brunn. De väntar på att Richards föräldrar ska komma på besök. Richards pappa Jan-Erik (Iwar Wiklander) arbetar som trollkonstnär och hans fru Smulan är assistent, denne har dock börjat uppvaktats av en annan man, Perikles (Finn Nielsen). Denna har bjudit med sig själv till hotellet, i gåva så ger han en kitschig trägubbe till Tove i present, något som inte passar Rickards neurotiska smak.
I den tredje delen så möter vi en rätt vanlig och tråkig familj i Skåne, bestående av Christer (Robert Gustafsson), Anna (Maria Kulle) och deras son Morgan (Karl Linnertorp). Efter att Morgan fått IG i flera skolämnen tar hans pappa med honom till sitt arbete för att visa honom hur det går till, han arbetar på en anläggning där de avlivar och kremerar djur. Av en olyckshändelse startar Morgan ugnen när hans pappa lutar sig över den och han brännskadas svårt och blir helt vanställd.
Den sista episoden utspelas i Göteborg, under en kurs i matlagning på Medborgarskolan där deltagarna träffas för att laga mat ihop en gång i veckan. Kursen har snarare urartat till en gruppterapisession där de mest pikanta egenheter bland deltagarna avslöjas och otäcka kopplingar snart kommer uppdagas.
Killinggänget har gjort en mycket innehållsrik och genreöverskridande historia, som är fylld med många träffsäkra detaljer från vårt svenska samhälle. Filmen utger sig för att vara en komedi men det finns många allvarliga undertoner. Frågan är om åskådarna ska skratta med eller åt rollfigurerna i filmen och det är inte så självklart vilket ställningstagande upphovsmännen själva alltid har till sina karaktärer. Är de bara ironiska eller menar de allvar? Det känns faktiskt som att de menar allvar, men det finns många bitvis roliga inslag och det är självklart inte helt fritt från ironi. Ibland påminner Fyra nyanser av brunt om filmer som Happiness, Magnolia och American Beauty som också är filmer om vårt samhälle och med inslag av mörk och svart komik. Ibland tycker jag att den känns som något Colin Nutley hade kunnat göra, då han också är väldigt bra på att plocka ut detaljer som är typiskt svenska och skildra dem på film. Det sista är nog en jämförelse som jag misstänker att upphovsmakarna själva inte hade gillat.
Den del av filmen som jag tycker tillhör de svagare partierna är historien som utspelas i Dalarna, det är synd för det är denna del som fungerar som filmens ramhandling. Den hade behövt utvecklas något mer men filmen är redan i längsta laget för att visas på bio, det finns också en kvarts paus inlagt i filmen. Till det positiva hör att det märks inte att filmen är så lång och de andra tre historierna är så pass starka att de hade kunnat stå på egna ben och bli egna verk.
Då det är SVT som har varit med och producerat filmen råder det ingen tvekan om att den kommer att visas där. I en intervju som jag läste med Henrik Schyffert berättade han att den första versionen på filmen var på över fem timmar och det har ryktats om att en sjutimmarsversion uppklippt i olika avsnitt kommer att visas på TV. Den slutgiltiga bioversionen är på lite mer än tre timmar och därför har många parallella historier klippts bort. Detta gör att det finns all anledning att återkomma till den här filmen igen med det gör mig samtidigt lite splittrad. Det är inte första gången som en film visas i ett kortare format på bio och sedan i längre versioner på tv eller på DVD och video. Ett senare och bra exempel är triologin Sagan om ringen, eller Hamilton och Jerusalem för att ta några svenska alternativ. Men jag tycker ändå att bioversionen bör vara den slutgiltiga, annars så hade inte Killinggänget behövt göra vad de kallar sin första långfilm utan kunde lika gärna ha gjort en ny TV-serie. Jag hoppas att SVT kommer att visa den längre versionen i framtiden, för den som nu går upp på bio ger mersmak.
(Foto: Stellan Herner)
|
Anna Linusson