 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Samuel Sirén
publicerad 15 jul 2002 kl. 13.11:
"Frihet"
Vi vet ju alla vad "frihet" betyder, så varför i hela friden prata en massa strunt?
Under den debatt i avdelningen "Kultur & Nöje" som föranletts av en schlagersångerskas "utvik", har några skribenter och kommentatorer lagt ut texten om innebörden av företeelsen "frihet".
Kajsa Kallio skriver i sin artikel "Fri, friare, utvikt":
"Jag vill vara tillräcklig i mig själv. För mig är det den enda sanna betydelsen av frihet. Att vara tillräcklig. Det är liksom det optimala."
Frederik skriver (på engelska, min översättning nedan) i en kommentar till min artikel "Idealt med ideella utvik, säger Ana":
"Tror du att en svart, ung kvinna uppvuxen i ett av USA:s förstadsgetton hos en ensamstående, alkoholiserad mor utan någon inkomst, har samma valfrihet när det gäller att finna arbete som en jämnårig vit man ur medelklassen med medelinkomsttagare till föräldrar?"
(Notera här att Frederik här skriver "valfrihet" ["freedom of choice"], men eftersom vårt tankeutbyte i kommentartråden har handlat om just "frihet" och "fritt val" i sig, så tar jag mig här friheten att förmoda att det är just "frihet" i allmänhet han faktiskt avser.)
Det tycks alltså vara lite olika bud om vad "frihet" är för någonting. Låt mig därför med ett litet exempel ur allas vår tillvaro försöka bringa lite ordning och reda bland begreppen:
Här i Sverige är vi i allt väsentligt fullkomligt fria när det gäller vår val av partner, make och maka.
Det fåtal regler och lagar som finns, såsom vissa åldersgränser och förbud mot sådant som blodskam och månggifte, upplever vi inte alls som några större ingrepp i vår frihet. Till och med homosexuella kan numera registrera sitt parterskap så att det blir "offentligt", det vill säga jämförbart med gängse äktenskap.
Arrangerade äktenskap och tvångsgifte förekommer överhuvudtaget inte bland svenskar. (I Sverige förekommer sådant endast som ett perifert fenomen bland ett litet fåtal speciellt illa integrerade invandrare från Mellanöstern och från vissa delar av Afrika.)
Svenska myndigheter anvisar inte oss vår partner, och de har heller inte rätt att invända mot vårt val av partner.
(Med det viktiga undantaget att såväl svenskar som invandrade som väljer en utländsk partner, kan få stora problem med att få partnern till Sverige. Samt det inte fullt lika viktiga undantaget att kronprinsessan Victorias val faktiskt måste godkännas av regeringen!)
Hursomhelst, vi har alltså väsentligen full frihet när det gäller att välja vår livskamrat, och vi har också full frihet att avsluta detta vårt förhållande. Det finns i Sverige inga lagar, regler, sociala konventioner, föräldrar eller präster som kan tvinga oss att välja någon vi inte vill ha. Vi väljer helt själva, och vårt val är fullkomligt fritt.
Det finns dock en väldigt, väldigt väsentlig inskränkning i våra valmöjligheter, och denna inskränkning åskådliggör förhoppningsvis på ett i alla fall någorlunda pedagogiskt sätt skillnaden mellan å ena sidan "frihet" och å andra sidan sådant som "förutsättningar", "möjligheter" och "rättigheter":
För att vi skall få den partner vi vill ha, krävs ju ett fullständigt samtycke från denna vår tilltänkta partner! Det räcker alltså inte alls bara med att den ena vill ha den andra, utan den andra måste också vilja ha den ena. Och det finns förstås mängder av människor som inte alls får den partner de själva vill ha, människor vars kärlek förblir obesvarad och som vi betecknar som drabbade av "olycklig" kärlek.
Är då "olycklig" kärlek en form av "ofrihet"? Är det fråga om att tvång, hot eller andra maktmedel riktats mot någon? Naturligtvis inte. Ett sådant påstående vore ju helt absurt. Vi betraktar ju det, med rätta, som absolut självklart att bägge parter skall vara överens om saken, och den som på allvar skulle hävda att en försmådd friares "frihet" blivit kränkt, skulle förstås betraktas som komplett rubbad.
Likväl gäller dock att vår reella MÖJLIGHET att välja partner är extremt ojämlik, alldeles oerhört beroende av våra individuella förutsättningar: Den av oss som är snygg, angenäm, charmig, framgångsrik och förmögen har naturligtvis oerhört mycket större möjligheter än den av oss som är ful, motbjudande, trist, misslyckad och fattig. Detta innebör ju dock på intet sätt att den senares "frihet" blir kränkt. Han/hon har förvisso mycket sämre förutsättningar och därmed inte alls samma möjligheter, men bägge åtnjuter dock EXAKT samma frihet!
Så långt är vi alla rimligen överens. Ty ingen vid sina sinnens fulla bruk torde ju på allvar hävda att den fula, motbjudande, trista, misslyckade och fattiga människans frihet inskränks eller kränks av någon (person eller myndighet).
Således, "frihet" är inte alls att man har möjlighet att välja och vraka hur man vill mellan de olika alternativ som finns, och är heller inte att man har samma förutsättningar som alla andra. Och när det gäller just vår frihet vid val av partner, är vi alla (förmodar jag) fullständigt överens om den saken.
Däremot, när det gäller sådant som vårt val av arbete, bostad och andra mera "materiella" ting, ser man ofta de mest groteska sammanblandningar av "frihet" med helt andra företeelser.
Låt oss därför för skojs skull vända på resonemanget och betrakta konsekvensernas av Kajsa Kallios och Frederiks tankar om "frihet", skulle de tillämpas på vårt val av partner:
Kajsa Kallio skriver att "den enda sanna betydelsen av frihet" är att "vara tillräcklig". "Frihet" vid val av partner skulle alltså betyda att man på något sätt är "tillräcklig" när man gör detta sitt val? Den enda tänkbara meningsfulla innebörden av "tillräcklig" här, torde väl vara att man är garanterad att ens kärlek blir besvarad? (Huruvida detta är vad Kajsa Kallio faktiskt tänker sig är dock ännu oklart, så tills vidare må ingen skugga falla på henne.)
Vad Frederik beträffar, däremot, är saken klar: Eftersom han uppenbarligen anser att den med dåliga förutsättningar inte har samma "frihet" som den med goda förutsättningar när det gäller exempelvis sådant som att söka arbete, blir förstås konsekvensen av hans ideér uttryckligen att den fula, motbjudande, trista, misslyckade och fattiga inte har full "frihet" att söka sin livspartner! (Fast exakt hur konsekvent Frederiks speciella frihetsdoktrin är i realiteten, överlåter jag dock till honom själv att förklara för oss.)
I den fria västvärlden är vi alltså alla i stort sett fria att välja sådant som vår partner, vårt arbete, vår bostad och så vidare. Det väsentligen enda som begränsar oss är våra egna förutsättningar: Att den vi vill ha som partner besvarar vår kärlek, att det företag vi vill arbeta åt är intresserat av att anställa oss, att vi har råd att betala ägaren till vår tilltänkta bostad, och så vidare.
Det faktum att vi tvingas anpassa oss till våra egna förutsättningar och begränsningar är givetvis inte någon som helst inskränkning av vår frihet. Däremot är förstås friheten mer värd för den som har bra förutsättningar, men det är ju faktiskt en helt annan sak: För den som är alltför oattraktiv för att lyckas få en partner, är friheten att själv välja partner förstås inte så hemskt mycket värd. För en komplett oduglig är friheten att välja arbete kanske inte alls speciellt mycket värd. För den som helt saknar pengar är friheten att välja bostad förstås inte lika mycket värd som för oss andra.
Däremot utgör inte oattraktivitet, oduglighet eller fattigdom i sig någon frihetskinskränkning.
Tanken att graden av "frihet" är ungefär detsamma som förmåga och förutättningar att utnyttja denna frihet är dock synnerligen populär, speciellt i vänsterkretsar och hos andra grupper som av politiska eller andra skäl vill inskränka (vissa av) folks friheter eller fördunkla frihetsbegreppet med hjälp av någon orwellsk nyspråksprincip.
Det är därför ganska väsentligt att vi inte låter lura oss. Vi vet ju faktiskt vad "frihet" är för någonting, även om vi inte alltid lyckas formulera det i ord.
|
Michael Lundahl
