Någonstans på livets resa gick det upp för mig att Den Käre inte hade två systrar utan att de varit tre barn av varje sort - alltså tre flickor.
Under de nygifta åren i Norge för så länge sedan tänkte jag inte så noga på saken; jag var mycket ung och vi gifte oss, födde barn och byggde hus. Ibland när jag frågade brodern eller systern som bodde kvar om det förflutna stämde det liksom inte. "Hur många syskon var ni egentligen?" kunde jag fråga. "Åh, vi var fem", svarade de som regel, men ibland lade någon till en mening: "Å så var det dette med Margit". Sedan blev det tyst och svågern eller svägerskan tittade bort. "Med vem?", frågade jag min yngsta svägerska en gång. "Ja du vet denna Margit.", och samtalet avstannade.
Till slut vände jag mig direkt till min käre. "Vem är den där Margit?" "Vilken Margit? "Den som ni bara nämner i förbigående som denna eller dette med." "Åh", svarade han besvärat. "Du menar nog en syster till som jag hade förut. Men hon är död nu."
Och livet rullade på fram emot katastrofen där dottern drunknade, huset såldes och vi lämnade Norge för gott.
När vi senare i livet bosatte oss i Sverige fanns Den Käres äldsta syster där. Hon hade bott här ända sedan kriget och var, trots den stora åldersskillnaden, ändå kanske det syskon som stod Den Käre närmast. Hon var en barnlös änka och kom ibland för att hälsa på sin lillebror (vilket jag, som var så mycket yngre, tyckte var hysteriskt kul när hon kallade honom) och hans nya små underverk. Som stavas barn. Vi talades vid allt oftare, bara vi två. Då berättade hon sanningen om Margit för mig.
"Jag kan aldrig förlåta far", sade hon bestämt, "för det han gjorde emot Margit. Min lilla syster. Han dödade henne." "Men inte kunde han..." Jag var omtumlad. "Nej inte så", svarade hon, och jag såg en tår rinna nerför hennes rynkiga kind. Astrid som aldrig grät. "Jo", återtog hon, "när far kom hem ifrån sjön efter första kriget var ju mor - min mor alltså, inte Rolfs - redan död för hon hade ju klent hjärta, och beskedet om att pappas fartyg sänkts av en 'tyskerbåt' knäckte henne. Alla antog att det inte fanns några överlevande och det tog flera år för pappa att få fram ett besked men då var hon ju redan död." Astrid tystnade igen. Jag lyssnade spänt. "Vi barn blev utplacerade hos släkten. Jag och Karl mindes ju våran pappa men Margit föddes medan han var på sjön så henne hade han aldrig sett. Nå, han kom ju hem och fick veta vad som hänt med mor och han blev liksom en ganska bitter och tyst man. Han samlade ihop oss barn igen och det gick ju skapligt med mig och med Karl men lilla Margit klarade han inte av. Hon mindes inga andra föräldrar än de hon tillbringat sin första barndom hos, och när far gifte om sig med Rolfs mamma blev det värre ändå för mor Ida var en rejäl och bra kvinna på många sätt men hon orkade inte med Margit när de fick tre egna barn, de var ju ganska gamla föräldrar då."
Hon berättade långsamt och med många pauser om den älskade lillasystern och hennes eget arbete (vid 12 års ålder) som piga på den fina herrgården där hon lärde sig en massa saker men inte kunde hjälpa sin lillasyster. Och Margit skulle börja skolan och vägrade, Margit rymde hemifrån, Margit snattade småmynt och mat, och när hon växt upp till en ung flicka tröttnade familjen definitivt på henne. Fadern lät polisen hämta henne och hon fördes till ett mentalsjukhus och låstes in. Småsyskonen förstod väl inte helt men Den Käre glömde aldrig när han såg henne hämtas av polisen och gråtande släpas i väg.
Hur gick det sedan?
"Ja", svarade Astrid, "jag försökte hälsa på henne på mina lediga dagar men det kostade att resa. Och så hände det förfärliga - flickungen tog sitt liv. Då blev det tyst om henne."
Skammen att ha en sådan dotter var för stor och man slutade prata om henne i familjen. En "galen" dotter och en syndig självmörderska. Sådant var absolut tabu i den lilla frikyrkoförsamlingen där familjen hade sin andliga hemvist. Endast äldsta dottern vägrade glömma sin lillasyster.
Men genom åren har det funnits ännu en som aldrig glömt.
Den Käres reaktion nu när jag blev hämtad i september hemma i vårt hem av kravallpolis med sköldar, iklädda hjälmar och tungt beväpnade, och iklädd hand- och fotbojor (fast jag bara kan gå själv med rollator) och ivägsläpad för att inte återvända förrän dagen efter, då dottern klarat upp misstaget med vården, blev för stor. I hans sköra tillstånd. Han var så chockad att han inte kände igen mig utan kallade mig för sin dotter för att sedan ändra sig till "sin Margit"; medan tårarna rann ner för hans kinder kallade han mig "systera mi" och sade att han grät för att han inte kunnat hjälpa mig. "Jag var ju så liten", snyftade han "en liten guttunge bara. Men är du tillbaka nu?"
Och jag förstod med en fasa som inte går att beskriva, att det bräckliga tillstånd han varit i efter alla strokar och annan sjukdom, nu gjort honom oförmögen att ens känna igen mig.
Just nu känns det som om de inte bara slagit sönder mina redan sjuka leder, min framtand och min opererade ögonlins, utan hela vårt liv. Och jag kan ju inte resa någonstans utan honom. Annars skulle jag lämna detta land där man behandlar sina medborgare så här för att kanske våga sova lite på nätterna eller vila åtminstone på dagtid utan denna svarta skräck som kräver all min kraft. Men somnar jag kommer mardrömmarna och jag skriker och skriker tills jag vaknar igen. En sak är säker. Någon ambulans ringer vi aldrig mera om jag skulle få ett nytt lika kraftigt kärlkrampsanfall.
Men nu förstår jag äntligen hur det kom sig att Den Käre tog så väl hand om den där trasiga lilla flickan han gav en fredad plats i sin bostad då för så länge sedan. Jag minns när han lånade mig pengar till ett par stövlar, hur han lagade mat åt mig på helgerna när jag lämnade Frälsningsarméns hem för hemlösa flickor i Oslo. Hur vi kokade torsken ute på klipporna direkt efter fångsten och hur det kom sig att jag blev så kär i denne man med det stora hjärtat. Inom honom har där alltid funnits en liten pojke som förtvivlat sett sin unga syster släpas i väg av polisen för att aldrig återkomma, en flicka som han inte kunde hjälpa. Då. Men när en annan flicka, som också var trasig och oönskad, kom i hans väg, tog han sig an henne med en kärlek som var större än någon utom jag kan förstå.
PS. Jag ska skriva om själva händelsen och den anmälan vi gjort, när jag orkar göra det. DS.
Sunny Börjesson, rik!!
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
