dcsimg
Torsdag den 17 maj 2012 Ny användare | Logga in  
Sourze - alla har något att berätta

Skriv idag om: Svenska Imamers råd till kvinnor | Reinfeldts uttalande om etniska svenskar | Mladic i rätten Börja här!

KULTUR & NÖJE
Artikel av Aje Björkman publicerad 25 apr 2010 kl. 06.00:

"Alla som gillar dansband saknar själ"

Jag har aldrig förstått mig på dansbandsmusik. I ett samtal med min far som fördes för ett antal veckor sedan kom just ämnet dansband upp.

Mitt bidrag till samtalet var att alla som gillar dansband saknar själ; ett uttalande som stötte på ett starkt ogillande. Inte för att min far gillar dansbandsmusik, utan för att ett sådant värdeomdöme, enbart baserat på musikpreferens, är extremt fördomsfullt. Mitt ego tilläts fritt tillträde till munnen, som utan förbehåll slängde ur sig dylika anklagelser om banala sångtexter och simplistisk 4/4-takt. Självklart är detta en ståndpunkt som jag i all ärlighet inte kan, eller bör, stå fast vid. Att den överhuvudtaget uttalades säger betydligt mycket mer om mig och mina fördomar än om de personer som uppskattar dansbandsmusik.

Att den överhuvudtaget uttalades fick mig vidare att tänka på mitt egna extrema ogillande inför all sorts dansbandsmusik. Det är likt en automatisk reflex som ger upphov till djup mental smärta och flyktbeteende. Sätter du av misstag handen på en varm spishäll ser hjärnan till att snabbt få bort den därifrån. Sätts min uppenbarelse av misstag i närheten av dansbandsmusik ser min hjärna till att jag undviker den, genom svimning eller en akut sprint till behörigt avstånd. Jag inte bara ogillar dansband, jag hyser ett avgrundsdjupt förakt, eller är det kanske rädsla, för musiken; vad den gör med mig när jag av misstag kommer i dess direkta närhet. Min livskraft sugs ur mig och jag lämnas tom och vilsen kvar.

Vad grundar detta sig i? Tro mig, jag har rådbråkat min hjärna utan att komma på exakt varför. Jag fortsätter dock att söka i tron att ett svar på denna fråga ska ge mig förlösning.

Kan det bero på att de flesta "s" i dansbandsmusikers bandnamn alltid byts ut mot ett "z", som i Lars-Kristerz, Lasse Stefanz, Rolandz och Fernandoz? Troligen inte. På sin höjd är detta en aning löjligt, i vissa fall kanske en aning kreativt och skojigt. Om man vill byta ut "s" mot "z" ska man absolut få lov att göra det. Ingen, allra minst jag, ska kunna komma med pekpinnen som en språkpolis och påpeka det grammatiskt felaktiga, eller det allmänt onödiga i utbytandet av ett enkelt litet "s" mot ett grandiost och färgsprakande "z".

Kan det bero på sångtexterna? Betrakta följande versrad och efterföljande två rader i refrängen ur Wizex framgångsrika slagdänga Djupa Vatten:

"Jag minns varje ord du sa mig
Du gav mig en blick så varm
Jag ville så gärna ha dig
När jag föll för din stil och charm
Jag borde ha vetat batter
När du lura mig dom gångerna som vi sags
Jag har någonting att saga, så kom ihåg;

Akta dig för djupa vatten
Det är mörkt om natten."


Inget konstigt med detta. En text om kärlek, förvisso inte en lyckad sådan, men ändå. Ett väldigt vanligt tema för otaliga musiker, oavsett genretillhörighet. Det är måhända inte poesi, men med handen på hjärtat, hur många sångtexter kan mäta sig med en riktigt bra och välskriven dikt? Det är alltså inte texterna som får mitt hår att ställa sig på ända av skräck.

Kan det kanske bero på de väl beprövade musikaliska arrangemangen som de flesta dansband använder sig av? Elbasen, gitarren, synten, sången och trummorna, när på alltid i 4/4-dels takt. Dansbandsmusikens melodier och harmonier är förvisso inget som tilltalar mina öron. Det är emellertid heller inget som stör mig så till den grad att jag hellre skär av mig öronen än fortsätter att lyssna.

Kan det bero på att medlemmarna i ett dansband alltid ser en aning för glada ut? De står där på scenen, vaggandes av och an, med ett brett leende i ansiktet; ett leende som verkar säga "Vi har hittat lösningen på världens alla problem. Sväng med oss till musiken så hittar ni den också." Detta är förvisso en aning läskigt, men inte farligare än de leenden radikalt troende bär när de står utanför din dörr och förkunnar herrens ord. Dessa leenden har jag stött på otaliga gånger, och de stör mig - men bara en aning.

Sakta men säker har alla rimliga alternativ till mitt starka ogillande för dansbandsmusik prickats av. Kanske jag aldrig kommer att finna en vettig förklaring. Jag hoppas dock det, för var gång jag träffar en främling som visar sig gilla dansbandsmusik dyker alltid följande spontana tanke upp i mitt huvud: "Vad är det för fel på dig?"

Så kan man ju inte tänka! Eller hur? Jag kan dock inte hjälpa mig själv, och i och med att jag i framtiden vill undvika att döma ut en person på grund av musikpreferens får jag väl fortsätta försöka finna en förklaring till mitt ogillande. Antingen det, eller helt enkelt hitta en fungerande strategi för att undertrycka min alltför tydliga dansbandsfobi.


Läs mer om Aje Björkman och fler av hans texter här



Bookmark and Share

Aje Björkman, Musikrönikör på Sourze


Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook









SENAST IN

KULTUR & NÖJE
Toni Holgersson
Foto: Bengt O Björklund

Resande i musik
De resande i Sverige har fått mer än sin beskärda del av umbäranden. Synen på dem har inte varit blid. Ändå är det bland de resande det finns så många kreativa människor. Toni Holgersson är en av dem.

 Bengt O Björklund

KULTUR & NÖJE

Foto: flickr/Hryck (BY CC 2.0)

Seiges Söndagspredikan - Om fin- och fulkulturen
När får vi se en violinist i en symfoniorkester luta sig bakåt under ett solo och leka sensuellt med tungan mot publiken?

 Johan Seige

Skivrecension


Streaplers går på egna vägar
"Det var Streaplers musik som spelades under mina unga år och de har alltid haft en plats i mitt hjärta."

 Annika Brandt

Skivrecension

Hazell Dean
Foto: flickr/Man Alive! (BY CC 2.0)

Återutgiven skiva med Hazell Dean bjuder på nostalgi
Plattan är genomarbetad och låturvalet passar såväl förstagångslyssnare som de redan inbitna fansen.

 Mikael Björnfot

Bokrecension


Gripande berättelse av Ranelid
"Det är en färgstark och poetisk berättelse på ett typiskt ranelidskt sätt."

 Bengt O Björklund

KULTUR & NÖJE

Foto: flickr/The Akermarks (BY CC 2.0)

Bestämd eller sträng?
Hur språkliga val signalerar perspektiv, begränsar och skapar generaliseringar.

 Patric Eghammer

KULTUR & NÖJE

Foto: flickr/ElvertBarnes (BY CC 2.0)

Att vara månskensförfattare
När man kommer hem från sitt heltidsarbete, det man har för brödfödans skull, är man oftast helt slut, både fysiskt och psykiskt. Så är det i alla fall för mig.

 Patric Eghammer

flera



OM DENNA ARTIKEL:
Om skribenten
Aje Björkman

Publicerad:
25 apr 2010 kl. 06.00

Skriv ut artikel


2412 Läsare:


Dela:
Bookmark and Share
Betyg: 2,4 / 20 röster

BETYGSÄTT ARTIKEL:
Toppbetyg!
Riktigt bra
Lagom bra
Ganska kass
Riktigt dålig
FLER ARTIKLAR OM SAMMA ÄMNE:
Resande i musik
Bengt O Björklund

En inblick i popfabriken
Mikael Björnfot

Seiges Söndagspredikan - Om fin- och fulkulturen
Johan Seige

Mikael Wiehe är fortfarande briljant
Mikael Vasara

Whitney Houston själv är ansvarig för sin tragiska död
Mikael Vasara

DE SOM HAR LÄST DENNA ARTIKEL HAR OCKSÅ LÄST:
Magnus Hedman - Ytterligare en ekonomisk idiot!
Billy Butt

Dags att syna bankbluffen?
Robert Wensman

Rykten på nätet kan förstöra när du söker jobb
Torbjörn Sassersson

FLER ARTIKLAR I SAMMA KATEGORI:
Resande i musik
Bengt O Björklund

Seiges Söndagspredikan - Om fin- och fulkulturen
Johan Seige

Streaplers går på egna vägar
Annika Brandt

FLER ARTIKLAR AV SAMMA FÖRFATTARE:
Árstíðir - finstämt men själlöst
Aje Björkman

'Yes, And Dance' lovande debut
Aje Björkman

Fence Records - från elektronica till folkmusik
Aje Björkman






Avancerad sök...
Jobbsök

Sök enkelt bland tiotusentals
jobbannonser hos Workey:


VAD

titel, nyckelord el. företag

VAR