 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Aje Björkman
publicerad 25 apr 2010 kl. 06.00:
"Alla som gillar dansband saknar själ"
Jag har aldrig förstått mig på dansbandsmusik. I ett samtal med min far som fördes för ett antal veckor sedan kom just ämnet dansband upp.
Mitt bidrag till samtalet var att alla som gillar dansband saknar själ; ett uttalande som stötte på ett starkt ogillande. Inte för att min far gillar dansbandsmusik, utan för att ett sådant värdeomdöme, enbart baserat på musikpreferens, är extremt fördomsfullt. Mitt ego tilläts fritt tillträde till munnen, som utan förbehåll slängde ur sig dylika anklagelser om banala sångtexter och simplistisk 4/4-takt. Självklart är detta en ståndpunkt som jag i all ärlighet inte kan, eller bör, stå fast vid. Att den överhuvudtaget uttalades säger betydligt mycket mer om mig och mina fördomar än om de personer som uppskattar dansbandsmusik.
Att den överhuvudtaget uttalades fick mig vidare att tänka på mitt egna extrema ogillande inför all sorts dansbandsmusik. Det är likt en automatisk reflex som ger upphov till djup mental smärta och flyktbeteende. Sätter du av misstag handen på en varm spishäll ser hjärnan till att snabbt få bort den därifrån. Sätts min uppenbarelse av misstag i närheten av dansbandsmusik ser min hjärna till att jag undviker den, genom svimning eller en akut sprint till behörigt avstånd. Jag inte bara ogillar dansband, jag hyser ett avgrundsdjupt förakt, eller är det kanske rädsla, för musiken; vad den gör med mig när jag av misstag kommer i dess direkta närhet. Min livskraft sugs ur mig och jag lämnas tom och vilsen kvar.
Vad grundar detta sig i? Tro mig, jag har rådbråkat min hjärna utan att komma på exakt varför. Jag fortsätter dock att söka i tron att ett svar på denna fråga ska ge mig förlösning.
Kan det bero på att de flesta "s" i dansbandsmusikers bandnamn alltid byts ut mot ett "z", som i Lars-Kristerz, Lasse Stefanz, Rolandz och Fernandoz? Troligen inte. På sin höjd är detta en aning löjligt, i vissa fall kanske en aning kreativt och skojigt. Om man vill byta ut "s" mot "z" ska man absolut få lov att göra det. Ingen, allra minst jag, ska kunna komma med pekpinnen som en språkpolis och påpeka det grammatiskt felaktiga, eller det allmänt onödiga i utbytandet av ett enkelt litet "s" mot ett grandiost och färgsprakande "z".
Kan det bero på sångtexterna? Betrakta följande versrad och efterföljande två rader i refrängen ur Wizex framgångsrika slagdänga Djupa Vatten:
"Jag minns varje ord du sa mig
Du gav mig en blick så varm
Jag ville så gärna ha dig
När jag föll för din stil och charm
Jag borde ha vetat batter
När du lura mig dom gångerna som vi sags
Jag har någonting att saga, så kom ihåg;
Akta dig för djupa vatten
Det är mörkt om natten."
Inget konstigt med detta. En text om kärlek, förvisso inte en lyckad sådan, men ändå. Ett väldigt vanligt tema för otaliga musiker, oavsett genretillhörighet. Det är måhända inte poesi, men med handen på hjärtat, hur många sångtexter kan mäta sig med en riktigt bra och välskriven dikt? Det är alltså inte texterna som får mitt hår att ställa sig på ända av skräck.
Kan det kanske bero på de väl beprövade musikaliska arrangemangen som de flesta dansband använder sig av? Elbasen, gitarren, synten, sången och trummorna, när på alltid i 4/4-dels takt. Dansbandsmusikens melodier och harmonier är förvisso inget som tilltalar mina öron. Det är emellertid heller inget som stör mig så till den grad att jag hellre skär av mig öronen än fortsätter att lyssna.
Kan det bero på att medlemmarna i ett dansband alltid ser en aning för glada ut? De står där på scenen, vaggandes av och an, med ett brett leende i ansiktet; ett leende som verkar säga "Vi har hittat lösningen på världens alla problem. Sväng med oss till musiken så hittar ni den också." Detta är förvisso en aning läskigt, men inte farligare än de leenden radikalt troende bär när de står utanför din dörr och förkunnar herrens ord. Dessa leenden har jag stött på otaliga gånger, och de stör mig - men bara en aning.
Sakta men säker har alla rimliga alternativ till mitt starka ogillande för dansbandsmusik prickats av. Kanske jag aldrig kommer att finna en vettig förklaring. Jag hoppas dock det, för var gång jag träffar en främling som visar sig gilla dansbandsmusik dyker alltid följande spontana tanke upp i mitt huvud: "Vad är det för fel på dig?"
Så kan man ju inte tänka! Eller hur? Jag kan dock inte hjälpa mig själv, och i och med att jag i framtiden vill undvika att döma ut en person på grund av musikpreferens får jag väl fortsätta försöka finna en förklaring till mitt ogillande. Antingen det, eller helt enkelt hitta en fungerande strategi för att undertrycka min alltför tydliga dansbandsfobi.
Läs mer om Aje Björkman och fler av hans texter här
|
