 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Lennart Ekman
publicerad 29 jun 2004 kl. 11.27:
"Åt helvete med facket..."
"... Sossarna också."
Rubriken åhördes i bastun efter vattengympa. Orsaken till det hårda omdömet var Bosse Ringholms flygresa från Portugal.
Mitt intresse för politik och facklig anslutning har upphört. Besvikelse har växt fram under lång tid. Kan inte acceptera nuvarande politikers syn på sitt ansvar. I min ungdom anslöt man sig till facket, ofta genom påverkan från föräldrarna. Jag tillhörde Hotell och restauranganställdas förbund redan 1943. Namnet var för oss nästan obekant. Nyqwist hette ombudsmannen sedan många år, och skulle så förbli. Fick vi problem, gick till Nyqwist, han löste allt.
Efter hans avgång var det dags att anställa en efterträdare.
I Hotellrevyn infördes annons, under lediga platser. Till styrelsen kom ansökningar, vi pratade, utsåg tre kandidater, rekommenderade till avdelningen, som med sluten omröstning utsåg ny ombudsman. Kongressombud och övriga utsågs på möten, som alltid avhölls på natten. I slutet av mitt verksamma liv hade fyra avdelningar slagits samman och allt styrdes från huvudstaden. Tre kongresser hann jag med.
Första punkten på dagordningen var att fastställa arvoden.
Tidigare beslut fem år tidigare hade blivit inaktuella.
Arvode översteg alltid hemmavarande medlemmars inkomster.
Lyxhotell var ordnat. Vara socialdemokrat ingick i priset. Kollektivansluten. Då var det fel att gnälla på det.
Hjalmar Branting med sin stora mustasch tittade strängt ner på mig, från farmors vägg. Far hade Per Albin Hansson i glas och ram, så det satt i från barnsben. Per Albin var född i Malmö 1885. Arbetarpojke, springgrabb, bodbiträde, fyra år i folkskola. Han började jobba på Tidningen Arbetet. Hade en dröm om folkhemmet. En man, som vi har mycket att tacka för. Han avled i en hjärtinfarkt, på väg hem i spårvagn 1945. Han var statsminister i tretton år.
Gustav Möller, född 1885, också "malmöpåg". Fadern tidigt död, ensam moder tog hand om barnaskaran. Gustav fick jobb som springgrabb hos Skånska Cement. Fick bidrag till studier som drogs in efter det han anslöt sig till partiet. Låg till stor del bakom ATP. Han myntade orden "Fiffla med skattemedel, är som att stjäla från samhällets fattiga."
Torsten Nilsson, murare född 1905, var partiets allt i allo. Kunde behärska alla poster. Slutade som utrikesminister. Det var han som övertygade mig om att det var rätt med ATP. Vid hans möten i Malmö, hade vi flera glada stunder.
Gunnar Sträng, född 1906, talare vid de kongresser jag fick vara med om, visade sig vara en trevlig och gemytlig man bakom sin allvarliga maning till folket varje gång han presenterade, nådiga luntan. Gunnar var ärligen värd de 50,000 han fick med sig hem till partiets valkassa, av erlagda medlemsavgifter.
Hans företrädare Ernst Wigfors, född 1881, var "en studerad karl" som skötte vår ekonomi före och under kriget fram till Strängs tid. Edvard Persson sjöng:
- Innan herr Wigfors skrapat oss rena hade jag min lilla hatt.
En legendarisk bild av Wigfors är när han letar i sin egen börs efter pengar till taxi hem.
En av mina verkliga vänner var Gösta Netzén, född 1908. Han var redaktör på Lantarbetaren och sedan på Arbetet fram till 1957. Han hann även med att vara riksdagsman och jordbruksminister och han var landshövding i Malmöhus län åren 1961-1973. Vi hade många, långa samtal fram tills morgontimmarna.
Allan Vougt, född 1895, var också en av mina vänner, trots jag skällde på honom 1948 på F5 i Skäralid. Anledningen var att jag gjorde 12 månaders värnplikt. Hade hustru och barn, som fick bidrag. Dyr uppassning för officerare på deras mäss, tyckte jag.
Hör nu sade Allan:
- De, som varje dag flyger behöver pysslas om på sin fritid, därför är du oumbärlig och kan aldrig bli för dyr.
Så övertygar, en riktig politiker. Tråkigt nog fick han rykte om sig att vara tyskvänlig. Motståndsmännen i danmark tackade honom för all hjälp de fått av honom. Blev landshövding i Malmö bara en kort tid före sin död.
Skall jag ha dåligt samvete, för att jag inte arbetar vidare på mina vänners ideal och deras tro på ett bättre och bättre samhälle för oss alla?
NEJ. Visserligen var Erlander, som en far för oss, men då han överlämnade till Palme, åtföljd av Ingvar Karlsson, försvann också de sista idealisterna. Politiker är välbetalda yrkesmän, som inte kan gå över en gata utan ersättning.
Dagens samhälle. Visst har de flesta av oss mat, pengar, en viss trygghet, men mycket saknas. Vi äldre, som inte vågar oss ut efter mörkrets inbrott, ber till Gud varje kväll : "Låt mig vara frisk, så jag slipper leta, efter doktor, ge mig en snabb död så jag inte hamnar på vårdhem.". Vi känner inte igen oss. Inga av de löften som gavs, då vi var aktiva "sossar" finns kvar.
Lösa problemet? Jag kan det inte. Men jag förstår raseriet, hos den yngre barnafadern i bastun.
|
